Lena har aldrig kunnat glömma dessa dagar och återvänder nu tre decennier senare för att söka efter svaren om sin vän Stella Pauline. Månskensdalen är nu en bortglömd plats där några människor sedan Lenas ungdomsår envist stannat kvar av egen vilja eller inte förmått lämna och gå vidare. Precis som då får Lena nu uppleva några omvälvande och händelserika dagar i sin barndoms by. Händelser som gör att även Lena kan gå vidare ska det visa sig.
I Månskensdalen, som är Sievert Sjöbergs andra roman, får jag stifta bekantskap med en rad människor som inte går spårlöst förbi. Sievert Sjöberg tecknar karaktärernas personligheter med en skarp och tydlig penna. Växelvis bjuds jag på de tidigare händelserna från Lenas ungdomsår och Lenas möte med Månskensdalen i nutid. Sakta byggs min förståelse upp för den svunna tiden och de händelser som utspelade sig för trettio år sedan.
Sievert Sjöbergs berättarkonst lockar mig vidare i läsningen. Jag dras lätt in i händelsernas centrum och upplever platserna tydligt och klart. Språket är lätt att följa utan att vara för enkelt. Sjöberg låter mig ta del av en miljöbeskrivning utöver det vanliga. Jag kan riktigt höra suset från de djupa skogarna, känna bergets mystik och se sjöns ljus som Sjöberg beskriver på ett alldeles förtrollande sätt. Det är suggestivt på samma gång som det är lugnande och tryggt. Ja att få ta del av denna historia det är livet när det är som mest närvarande och äkta. Att jag dessutom känner igen platserna runt Rimforsa med omnejd väl och har tillbringat min barndoms somrar i trakterna och gör så även nu i vuxen ålder, ja det gör sitt till. För även om det här är fiktion så känns det på riktigt. Precis som en god läsupplevelse ska göra.
Tack Sievert Sjöberg för att du gav mig Månskendalen!
Atremi Bokförlag 2016 / recensionsexemplar från författaren
