Så nära barfota är Marie Hedegårds debutroman. En debut som tilltalar mig och som kommer stanna kvar.
Ellen är precis som jag en kvinna runt de 50 med man, lärarjobb och utflugna barn. Så långt finns alltså en hel del igenkänning.
Ellens äktenskap och liv går mest på rutin. Maken har sitt fritidsintresse och kärleken har falnat dem emellan om den någonsin har funnits. De utflugna barnen kommer bara hem när de behöver hjälp med något. Orken att hantera jobbet som lärare tryter. Övervikten är ett faktum och inget känns längre meningsfullt. Bästa väninnan Lana har sedan länge lämnat radhuslängan. Ingenting är som förr, Ellen är ensam och lever kvar med alla minnen och tappar sig själv på vägen. Vägen in i en livskris är spikrak och när hon bryter ihop på jobbet en dag så är utmattningen ett faktum.
En dag får Ellen ett mejl från Lana, som förälskat sig i en afrikansk man och flyttat med honom till hans hemby i Ghana. Lana skriver att hon gärna vill att Ellen kommer och hälsar på. Ellen är tveksam men ivrigt påhejad av sin man och sina barn så bokar hon en flygbiljett. Nu börjar en resa på så många sätt. En resa så välbehövlig. Vad har hon att förlora?
Marie Hedegård är skicklig på att porträttera Ellens personlighet så till den milda grad att jag bitvis blir riktigt arg på Ellen. Ellens karaktär triggar igång ilskan till en början. Hon är lite väl fixerad vid det som varit och har så svårt att släppa tanken på att barnen är vuxna. Offerkoftan triggar mig men allt medan jag vänder blad så framträder en bild av en kvinnan som vågar släppa taget, vågar ta nya steg och vågar hitta tillbaka till sig själv. En kvinnan som jag tar till mig och kan känna med. Det är känslomässigt, naket och utlämnande berättat. Relationerna och samspelet mellan karaktärerna berör mig på djupet. Bokens titel Så nära barfota är så talande för känslan, som finns som en röd tråd genom berättelsen, att känna marken gunga för varje steg man tar men jag tolkar den samtidigt som att känna sig grundad, känna tillit och trygghet.
Det märks att Marie Hedegård själv har bott en tid i Ghana i en by på landsbygden. Hon tecknar en miljö som känns äkta och jag kan känna pulsen och värmen. Så nära barfota ska du läsa om du så bara är det minsta intresserad av relationer och livet.
Jag är glad att du hörde av dig Marie så jag fick dela den här upplevelsen med Ellen.
Lindelöws bokförlag 2016 / recensionsexemplar
Ellen är precis som jag en kvinna runt de 50 med man, lärarjobb och utflugna barn. Så långt finns alltså en hel del igenkänning.
Ellens äktenskap och liv går mest på rutin. Maken har sitt fritidsintresse och kärleken har falnat dem emellan om den någonsin har funnits. De utflugna barnen kommer bara hem när de behöver hjälp med något. Orken att hantera jobbet som lärare tryter. Övervikten är ett faktum och inget känns längre meningsfullt. Bästa väninnan Lana har sedan länge lämnat radhuslängan. Ingenting är som förr, Ellen är ensam och lever kvar med alla minnen och tappar sig själv på vägen. Vägen in i en livskris är spikrak och när hon bryter ihop på jobbet en dag så är utmattningen ett faktum.
En dag får Ellen ett mejl från Lana, som förälskat sig i en afrikansk man och flyttat med honom till hans hemby i Ghana. Lana skriver att hon gärna vill att Ellen kommer och hälsar på. Ellen är tveksam men ivrigt påhejad av sin man och sina barn så bokar hon en flygbiljett. Nu börjar en resa på så många sätt. En resa så välbehövlig. Vad har hon att förlora?
Marie Hedegård är skicklig på att porträttera Ellens personlighet så till den milda grad att jag bitvis blir riktigt arg på Ellen. Ellens karaktär triggar igång ilskan till en början. Hon är lite väl fixerad vid det som varit och har så svårt att släppa tanken på att barnen är vuxna. Offerkoftan triggar mig men allt medan jag vänder blad så framträder en bild av en kvinnan som vågar släppa taget, vågar ta nya steg och vågar hitta tillbaka till sig själv. En kvinnan som jag tar till mig och kan känna med. Det är känslomässigt, naket och utlämnande berättat. Relationerna och samspelet mellan karaktärerna berör mig på djupet. Bokens titel Så nära barfota är så talande för känslan, som finns som en röd tråd genom berättelsen, att känna marken gunga för varje steg man tar men jag tolkar den samtidigt som att känna sig grundad, känna tillit och trygghet.
Det märks att Marie Hedegård själv har bott en tid i Ghana i en by på landsbygden. Hon tecknar en miljö som känns äkta och jag kan känna pulsen och värmen. Så nära barfota ska du läsa om du så bara är det minsta intresserad av relationer och livet.
Jag är glad att du hörde av dig Marie så jag fick dela den här upplevelsen med Ellen.
Lindelöws bokförlag 2016 / recensionsexemplar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar