Kring denna kropp av Stina Wollter...

Jag hade precis avslutat Stina Wollters bok Kring denna kropp när det var hennes tur att vara sommarpratare i P1.

En stark bok som jag definitivt inte vill ha oläst. Så mycket igenkänning (även om jag inte tillnärmelsevis har upplevt så mycket smärta som hon har gjort) och så viktiga ämnen som hon tar upp och delar med sig av. Det är personligt och så nära inpå som jag får följa Stina genom hennes barndom, ungdom och i vuxen ålder. Ätstörning, övergrepp, kroppshets, demens, familj, kärlek, döden, att ta sin plats och göra sin kropp till sin egen och att ingen annan bestämmer över din kropp och ditt liv. Jag har svårt att med ord beskriva denna bok som berör mig riktigt på djupet som jag inte var beredd på. Jag kan helt enkelt inte göra den rättvisa på något sätt utan den måste läsas.

En bok som jag kommer läsa om för det är så mycket att ta in och som jag vill läsa om igen och reflektera över.

Som sagt så var det då dags att lyssna på Stinas sommarprat. Det har nu gått en vecka sedan jag lyssnade och jag har hunnit att samla mig en aning. För det ska sägas att jag har aldrig blivit så berörd av ett sommarprat i P1 tidigare. Jag hade inte möjlighet att lyssna på programmet på onsdagen den 26 juni kl. 13.00 som det sändes utan valde att lyssna via SR Play på torsdagsmorgonen.

Jag steg upp tidigt i gryningen och satte mig insvept i en pläd på altanen med utsikt ut över trädgården och den gryende sommarmorgonen. Jag hade sett några blänkare om att programmet skulle vara starkt men jag var inte beredd på att jag skulle sitta med tårarna trillande i en strid ström och snörvla mig igenom programmet tillsammans med Stina och hennes berättelse.

En berättelse som tar mig med så nära döden och inpå livet i en fin, stark och så viktig berättelse. En fin och känslosam morgon och ett sommarprat och en läsupplevelse och som jag har med mig resten av livet.

Tack Stina Wollter!

Tjugo år till dig av Anna Lönnqvist...

September är här.

Linn sätter sig på tåget och flyr från Stockholm till Abisko fjällstation för att komma bort från sin stora smärta och förlust.

Joel jobbar på fjällstationen i Abisko och känner direkt igen Linn när hon anländer. Joel som själv bär på en stor sorg och precis som Linn flyr från det onda och sin önskan om att bevara sin hemlighet.

Vägar korsas igen efter tjugo år. En studentfest som Joel aldrig kunnat glömma. En studentfest som Linn knappt kommer ihåg.

Ja kanske tänker ni nu att det här raskt skulle kunna utvecklas till en rosenskimrande saga med snabbt lyckligt slut. Men där bedrar ni er för Anna Lönnqvist andra roman Tjugo år till dig är och har så mycket mer. Här ryms oväntad vänskap, kärlek, sorg, smärta, glädje, mod och relationer.

Skickligt tecknar Anna Lönnqvist tydliga och äkta karaktärer. Jag får följa Linn och Joel på deras resa från avgrundsdjup smärta till försoning med det förflutna och en tro på framtiden. Jag gillar skarpt att Anna Lönnqvist låter Carin, som inte är en av huvudkaraktärerna egentligen, ta stor plats och spela en viktig roll i berättelsen. Ja Carin gillar jag definitivt.

Miljön,  ja så var det det här med miljön. Det var så härligt att läsa en historia som utspelar sig i nordligaste Lappland. Miljön är så fint och äkta beskrivet. Jag befinner mig direkt på plats och upplever både snöstorm, norrsken, gnistrande snö i solsken och lugnet. Jag som tyckte att jag sett mycket av norra Sverige då vi besökt Luleå ett par gånger och rest Inlandsvägen tillbaka hem till Östergötland. Jo visst har jag sett en hel del på den resan men nu vill jag resa ännu längre upp. Lapplandsporten och Abisko lockar.

Ytterligare en styrka i Anna Lönnqvist berättande är att hon inte ger mig alla svaren direkt. Det är inte självklart hur det hela ska sluta. Dramatiken, känslorna och spelet mellan karaktärerna är förträffligt skildrat. Jag får om och om igen fundera på hur jag själv skulle reagera och agera.

Extra kul med en liten blänkare tillbaka till debutromanen Tills kärleken skiljer oss men du behöver inte läsa böckerna i ordning.

Tack Anna Lönnqvist för att du skickade boken till mig och som du skrev till mig i boken "Med hopp om trevlig läsning". Det är i blygsammaste laget. Tjugo är till dig berör!


Ordberonde Förlag 2016  / recensionsexemplar

Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg...

Det som inte får hända händer när Agnes upptäcker en knuta i sitt bröst när hon duschar på julaftons morgon. Man kan inte få cancer på julafton, det går bara inte, det kan inte hända.

Anne-Lie Högberg är tillbaka efter debutromanen Det kommer aldrig mer vara du med den fristående uppföljaren Väck mig när det är över och jag får återigen möta Agnes och hennes familj. Agnes som nu efter den uppslitande skilsmässan från Oscar lever med Tobias. De är en stor familj med Agnes tre barn och Tobias två och livspusslet med egna barn och bonusbarn är stundtals allt annat än enkelt. Både Agnes och Tobias har varsin tonårsdotter som inte drar jämnt och Agnes har svårt att hantera Tobias dotter.

Parallellt med familjelivet får jag följa Agnes relation med systern Cissi. Systrarna som alltid har stått varandra nära glider allt mer isär när Agnes upptäcker en hemlighet som Cissi bär på och konflikten är ett faktum. Visionen om en fridfull julhelg med nära och kära går om intet och när och hur ska Agnes berätta för maken Tobias att hon har cancer.

Ja det här är upptakten till en gripande och utlämnade berättelse om relationer, kärlek, systerskap och överlevnad i livets med- och motgångar. Anne-Lie Högberg lotsar mig fram i växelvis kapitel där jag får följa Agnes och Cissi. Det är ett grepp som tilltalar mig. Anne-Lie Högberg är skicklig på att förmedla vardagen på ett trovärdigt och äkta sätt. Det är lättläst trots det tunga ämnet och jag kan relatera till karaktärernas känslor både i med- och motgång. En stark uppföljare där Anne-Lie Högberg inte väjer för det svåra utan låter mig ta del av och förstå de allra innersta känslorna. Det är riktigt tungt bitvis då jag får vara med Agnes när det är som allra mörkast, samtidigt som det är befriande att följa familjen i vardagen och att livet trots allt går vidare. Här finns så mycket att ta till sig och att diskutera och även om Agnes är huvudpersonen så porträtteras övriga karaktärers känslor och personligheter på ett tydligt sätt. Jag tilltalas också av att svaren inte skrivs mig på näsan när det kommer till hur vi reagerar och att jag själv får tänka och fundera. Här finns inget rätt eller fel, känslor är personliga och får så också vara.

Väck mig när det är över är en viktig bok och en bok att ta lärdom av oavsett vad vi har med oss för erfarenheter. Anne-Lie Högbergs självupplevda livshändelser gör att det är extra starkt att läsa om Agnes.



 Tack Anne-Lie Högberg för att du hörde av dig och delade med dig!


Här kan ni läsa mitt inlägg om Anne-Lie Högbergs debutbok Det kommer aldrig mer vara du

Ordberoende Förlag 2016 / recensionsexemplar

Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger...

Eva Rydinger har gjort det igen. Berört mig in i mitt allra djupaste rum med sina nya bok Härifrån till verkligheten.

Augusti är här och semestern lider mot sitt slut. Marianne vinkar av sin dotter Karin och barnbarnet Samuel (eller är det Peter pojken heter) som ska ta flyget hem till Stockholm efter sin årliga sommarvistelse i Skåne.

Ja varför nämns den lille pojken vid två namn? Eva Rydinger fångar mig redan på de första sidorna och jag anar att allt inte är vad det till synes verkar vara.

I daterade kapitel varvat med en och annan historisk återblick får jag växelvis följa Marianne och Karin, deras relation och deras våndor kring livsval, smärta, försoning, sorg, kärlek och väl bevarade hemligheter. Karins två bröder, Thomas och Jens, finns också med i berättelsen. Det gör också rörmokaren Olle som spelar en viktig roll.

Både Marianne och Karin kan nu pusta ut efter semestern. Marianne ser fram emot lite egentid igen och den vardagslunk som hon efter makens bortgång lärt sig njuta av. Karin far hem till Stockholm med sina funderingar och planer på hur hon och syskonen ska kunna övertala mamman att flytta till något enklare boende. För visst börjar mamma bli lite för gammal för att bo ensam i skånelängan när hon nu till hösten fyller 75 år. Hon borde verkligen ta sitt förnuft till fånga och inse att det blir mer bekvämt att inte ha bekymmer för ett helt hus på ålderns höst. Karin skulle verkligen behöva en nystart för sig och sonen och då vore det helt perfekt att överta skånelängan. Siktet är inställt på mammans 75-årsdag och planer smids på flera håll. När det så är dags för födelsedagsfesten ställs familjen inför flera överraskningar och sanningar som de inte kunnat ana kommer upp till ytan.

Det är här jag oåterkalleligen dras med. Eva Rydinger gestaltar säkert de båda kvinnornas känslor och djupa sorg som de på olika sätt hanterar och bär på. Jag dras mellan Marianne och Karin och vet till slut inte vems sida jag ska stå på. Jag står till en början oftast på Mariannes sida men Karin får också mina sympatier allt medan trådarna läggs till rätta och jag får lära känna både Marianne och Karin bättre. De tillbakablickar som Eva Rydinger skickligt bjuder mig på gör att jag så sakta har bilden klar för mig och det ökar min förståelse för de livsval som görs.

Det här är en stark och fin berättelse som utmanar mig både som dotter, mamma och kvinna. Eva Rydinger har verkligen lyckats fånga mig och Marianne och Karin kommer finnas med mig för alltid. Det finns så mycket att prata om och jag bara längtar till när jag kan dela med mig av boken till min egen mamma och mina väninnor så vi kan diskutera.

Jag kan bara instämma i den beskrivning av boken som författare Annika Estassy bidrar med i baksidestexten "...en bok för döttrar och mödrar och en och annan make..." Det här är en berättelse som definitivt inte lämnar någon oberörd. Det är trovärdigt och det allvarliga och det stundtals smärtsamma hanterar Eva Rydinger på ett skickligt sätt där kärleken och värmen finns som ett skyddande hölje.

Tack Eva Rydinger för att du tog mig med på den här resan.



Ordberoende Förlag / recensionsexemplar 2016

Glashjärta av Anneli Stålberg...

Glashjärta är Anneli Stålbergs debutroman. Det här är en berättelse som väcker så många känslor så det har tagit en tid för mig att sortera mina intryck. När Nina är sju år förändras hennes liv för alltid. Maktmissbruk och ångest blir hennes vardag med en mor som missbrukar och en far som flyr. Nina får ta ett vuxenansvar i familjen med två småsyskon som inget barn ska behöva. Det går så långt att hon till slut inte kan stå emot det destruktiva liv som hon fångats i. Hon överlämnar sin kropp till det enda hon känner igen och förfallet är ett faktum. För att inte gå händelserna i förväg och förta läsupplevelsen så låter jag det vara där och överlämnar till er läsare att ta del av Ninas berättelse.

Anneli Stålberg lyckas beskriva det mest hemska av allt, när ett barn utsätts för övergrepp och maktmissbruk, på ett sätt som gör att jag faktiskt kan och vill läsa vidare trots att det är så ångestfyllt skildrat. Så många känslor rörs upp under läsningens gång. Ilska, frustration och sorg. Ja stundtals är jag så arg så jag skakar. Min ilska riktas framför allt mot föräldrarna. Jag ställer mig hela tiden frågan var är alla vuxna i Ninas liv? Hur kan det få gå så långt utan att någon reagerar? Men Anneli Stålberg ger mig ändå hopp då det finns stråk av styrka och kärlek invävt mellan raderna. Det bidrar också till att jag vill läsa vidare för att få svar på mina frågor.

Det är starkt att kunna skildra en berättelse med så mycket ångest och smärta som Anneli Stålberg gör i Glashjärta. Det är framför allt Anneli Stålbergs förmåga att använda språket när hon berättar historien om Nina som är styrkan. Balansgången mellan smärta och hopp gör att språket flyter och det är lätt att följa Ninas liv. Det här är en bok som lämpar sig alldeles utmärkt till att bokcirkla om. Här finns så många trådar att nysta upp och diskutera.

Jag har funderat lite på titeln Glashjärta och vill citera Anneli Stålberg "...Blodet lämnar mitt hjärta ännu en gång. Glashjärtat känns kallt och hårt inne i min kropp. De vassa krossade glasskärvorna skaver och berättar om smärtan som är på väg..." 

Du har en stark läsupplevelse framför dig där du får följa den utsatta lilla flickan via tonårens destruktivitet till en vuxen kvinnas kamp för att kunna leva vidare.

Tack Anneli Stålberg för att du hörde av dig och lät mig ta del av Ninas berättelse!



Ariton Förlag / recensionsexemplar 2015

Toscana tur och retur av Åsa Hellberg...

Åsa Hellberg tar mig med på en underbar resa i Toscana tur och retur. En resa som både är underhållande och allvarlig. För det är det som Åsa Hellberg gör så himla bra. När hon blandar livets ingredienser såsom kärlek, sorg, romantik, vänskap, relationer, äventyr, sex, saknad, längtan, familjeliv, ensamhet osv. Här skulle jag kunna fortsätta räkna upp allt som livet innebär.


Journalisten Sara Raphael och den kända författaren Jessica Romin, tillika bästa väninnor sedan gymnasietiden, ger sig ut på en resa de sent ska glömma.

Sara behöver uppslag till sitt nästa reportage och gör allt för att få med sig Jessica på en motorcykelsemester till Toscana. Men Jessica är motsträvig då hon har planerat in att delta på en författarträff i Malmö. Hur som helst efter en vindlande färd på motorcykel med en del förhinder hamnar de båda till slut i Toscana och i trakten där Saras farfar har sina rötter. Sara med en agenda att leta reda på sin farfars vin på det vackra slottet och Jessica för att glömma sitt livs  stora kärlek JP. Det blir för dem båda en resa tillbaka i tiden och det förflutna gör sig påmint på flera sätt. På slottet möter de Texas och Anders som är ute på resa med sitt motorcykelgäng. Slottets värdpar är ytterligare karaktärer som kommer sätta sin prägel på vistelsen.

När man tänker på feelgood och romantik så skulle det kunna bli för mycket och alldeles rosenrött men Åsa Hellberg har fingertoppskänslan att blanda sin berättelse med allvarliga inslag som kryddar romantiken alldeles förträffligt. Den stundtals humoristiska tonen varvat med den allvarliga gör att boksidorna flyter på och jag dras med i historien. Att sedan Sara och Jessica är i femtioårsåldern gör det hela inte sämre då igenkänningsfaktorn är hög. Det är härligt att läsa och lätt att relatera till känslor och upplevelser.

Det här är romantisk dramakomedi när den är som bäst. Det är äkta och skildrat på ett realistiskt och trovärdigt sätt. Jag är på plats där berättelsen utspelar sig. Och för att inte tala om de beskrivningar som Åsa Hellberg gör av den italienska maten. Jag kan riktigt känna smaker och dofter. Jag gillar att jag hålls på sträckbänken till slutet av boken, då den hemlighet som Jessica burit på sedan ungdomsåren kommer upp i dagen. Det gör att min nyfikenhet kittlas hela vägen.

Jag valde att lyssna på boken. Uppläsare är Kerstin Andersson som gör det perfekt. En underbar läsupplevelse eller varför inte lyssnarupplevelse att njuta av i sommar.

Det var ett tag sen sist...

Det var ett tag sedan vi hördes av. Jo då det rullar sakta på här med läsningen. Bloggen har fått stå tillbaka ett tag som ni märkt. Februari har varit fylld till bredden med annat och energin och inspirationen till att skriva om det jag läst har inte funnits.

Jag har i februari:

läst klart Ru av Kim Thuy
lyssnat klart på Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser.

I sinom tid kommer mina tankar kring dessa två...så länge nöjer jag mig med att säga att jag tyckte mycket om båda två och Håkan Nessers bok har potential att blr en av 2014 års bästa läsupplevelser...

Nu fortsätter jag som nedan...