Så nära barfota av Marie Hedegård...

Så nära barfota är Marie Hedegårds debutroman. En debut som tilltalar mig och som kommer stanna kvar.

Ellen är precis som jag en kvinna runt de 50 med man, lärarjobb och utflugna barn. Så långt finns alltså en hel del igenkänning.

Ellens äktenskap och liv går mest på rutin. Maken har sitt fritidsintresse och kärleken har falnat dem emellan om den någonsin har funnits. De utflugna barnen kommer bara hem när de behöver hjälp med något. Orken att hantera jobbet som lärare tryter. Övervikten är ett faktum och inget känns längre meningsfullt. Bästa väninnan Lana har sedan länge lämnat radhuslängan. Ingenting är som förr, Ellen är ensam och lever kvar med alla minnen och tappar sig själv på vägen. Vägen in i en livskris är spikrak och när hon bryter ihop på jobbet en dag så är utmattningen ett faktum.

En dag får Ellen ett mejl från Lana, som förälskat sig i en afrikansk man och flyttat med honom till hans hemby i Ghana. Lana skriver att hon gärna vill att Ellen kommer och hälsar på. Ellen är tveksam men ivrigt påhejad av sin man och sina barn så bokar hon en flygbiljett. Nu börjar en resa på så många sätt. En resa så välbehövlig. Vad har hon att förlora?

Marie Hedegård är skicklig på att porträttera Ellens personlighet så till den milda grad att jag bitvis blir riktigt arg på Ellen. Ellens karaktär triggar igång ilskan till en början. Hon är lite väl fixerad vid det som varit och har så svårt att släppa tanken på att barnen är vuxna. Offerkoftan triggar mig men allt medan jag vänder blad så framträder en bild av en kvinnan som vågar släppa taget, vågar ta nya steg och vågar hitta tillbaka till sig själv. En kvinnan som jag tar till mig och kan känna med. Det är känslomässigt, naket och utlämnande berättat. Relationerna och samspelet mellan karaktärerna berör mig på djupet. Bokens titel Så nära barfota är så talande för känslan, som finns som en röd tråd genom berättelsen, att känna marken gunga för varje steg man tar men jag tolkar den samtidigt som att känna sig grundad, känna tillit och trygghet.

Det märks att Marie Hedegård själv har bott en tid i Ghana i en by på landsbygden. Hon tecknar en miljö som känns äkta och jag kan känna pulsen och värmen. Så nära barfota ska du läsa om du så bara är det minsta intresserad av relationer och livet.

Jag är glad att du hörde av dig Marie så jag fick dela den här upplevelsen med Ellen.


Lindelöws bokförlag 2016 / recensionsexemplar




 

Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg...

Det som inte får hända händer när Agnes upptäcker en knuta i sitt bröst när hon duschar på julaftons morgon. Man kan inte få cancer på julafton, det går bara inte, det kan inte hända.

Anne-Lie Högberg är tillbaka efter debutromanen Det kommer aldrig mer vara du med den fristående uppföljaren Väck mig när det är över och jag får återigen möta Agnes och hennes familj. Agnes som nu efter den uppslitande skilsmässan från Oscar lever med Tobias. De är en stor familj med Agnes tre barn och Tobias två och livspusslet med egna barn och bonusbarn är stundtals allt annat än enkelt. Både Agnes och Tobias har varsin tonårsdotter som inte drar jämnt och Agnes har svårt att hantera Tobias dotter.

Parallellt med familjelivet får jag följa Agnes relation med systern Cissi. Systrarna som alltid har stått varandra nära glider allt mer isär när Agnes upptäcker en hemlighet som Cissi bär på och konflikten är ett faktum. Visionen om en fridfull julhelg med nära och kära går om intet och när och hur ska Agnes berätta för maken Tobias att hon har cancer.

Ja det här är upptakten till en gripande och utlämnade berättelse om relationer, kärlek, systerskap och överlevnad i livets med- och motgångar. Anne-Lie Högberg lotsar mig fram i växelvis kapitel där jag får följa Agnes och Cissi. Det är ett grepp som tilltalar mig. Anne-Lie Högberg är skicklig på att förmedla vardagen på ett trovärdigt och äkta sätt. Det är lättläst trots det tunga ämnet och jag kan relatera till karaktärernas känslor både i med- och motgång. En stark uppföljare där Anne-Lie Högberg inte väjer för det svåra utan låter mig ta del av och förstå de allra innersta känslorna. Det är riktigt tungt bitvis då jag får vara med Agnes när det är som allra mörkast, samtidigt som det är befriande att följa familjen i vardagen och att livet trots allt går vidare. Här finns så mycket att ta till sig och att diskutera och även om Agnes är huvudpersonen så porträtteras övriga karaktärers känslor och personligheter på ett tydligt sätt. Jag tilltalas också av att svaren inte skrivs mig på näsan när det kommer till hur vi reagerar och att jag själv får tänka och fundera. Här finns inget rätt eller fel, känslor är personliga och får så också vara.

Väck mig när det är över är en viktig bok och en bok att ta lärdom av oavsett vad vi har med oss för erfarenheter. Anne-Lie Högbergs självupplevda livshändelser gör att det är extra starkt att läsa om Agnes.



 Tack Anne-Lie Högberg för att du hörde av dig och delade med dig!


Här kan ni läsa mitt inlägg om Anne-Lie Högbergs debutbok Det kommer aldrig mer vara du

Ordberoende Förlag 2016 / recensionsexemplar

Vänligen Lars Lerin...

Ikväll har jag tittat på det tredje avsnittet i SVT:s serie Vänligen Lars Lerin. Kvällens besök gjorde Lars hos Leif GW Persson och det var precis som de två föregående, hos Frida och hos Mikael Persbrandt, personligt och nära.

Till min "att läsa lista" lägger jag nu Lars Lerins Axels tid och Leif G W Perssons Gustavs grabb. Den står här i bokhyllan och väntar på sin tur.








Har ni läst?