Den fjärde december 2016 var jag på Östergötlands bokmässa TellUs2016. En av böckerna som jag köpte med mig hem därifrån var Lena Nordenjacks debutroman Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd.
Och nu kommer äntligen den fristående uppföljaren, Katastrofen med Kama Sutra - eller hur man blåser en bedragare. Måndag 31 januari släpps boken både som ljudbok och e-bok på Storytel, Bookbeat m.fl.
Citat baksidestexten av Katastrofen med Kama Sutra - eller hur man blåser en bedragare:
Jan L Ohlsson – mannen med tre föräldrar, tre bröstvårtor och bestämda vanor – arbetar fortfarande på Galleriet men är tillfälligt distraherad av sin nya kärlek Carrie. Jan vet inte hur han ska hantera alla nya känslor och rådfrågar därför båda sina mödrar, Mamma Elna och Mamma Rosa, samt sin far, den musikintresserade hippien Paul. Elna är väldigt intresserad av allt nyandligt och ger Jan ett par böcker att plöja igenom inför kärleksdebuten – bland annat en om Kama Sutra, vilket får oanade följder.
Rosa jobbar som städerska på Hotellet, där hon blir vän med den försynta och betydligt yngre kollegan Tina. Nere i källaren har de inrett en hemlig lokal, fylld med godis och champagneslattar från rummen de städat. Av Tina får Rosa lära sig allt om Tinder och börjar dejta hej vilt. Men en dag när hon kommer ner i källarlokalen har den blivit till rena bordellen, med sexleksaker, handklovar och porrfilmer. Hon börjar spana efter misstänkta och det dröjer inte länge förrän allting spårar ur.
Efter att ha läst baksidestexten så ser jag om möjligt ännu mer fram emot 31 januari och boksläpp. I väntan på en uppföljare, efter en sådan kanondebut, är ju risken att jag blir besviken om jag sätter mina förväntningar för högt men jag känner mig trygg med Lena Nordenjacks finfina förmåga att gestalta och ge sina karaktärer liv med värme, allvar och humor.
Här kan du i väntan på uppföljaren läsa en repris av mina tankar om den första boken om Jan L Ohlsson.
Nu är det äntligen dags att börja med första delen i Lövbergaserien Ett fjärran krigav Göran Redin. Raskt förflyttar jag mig till stormaktstiden och Lövberga gård i Östergötland. Det är alltid lika spännande att ta del av en berättelse från hembygden och i tanken beger jag mig knappt fem mil sydost från läsfåtöljen.
Jag väljer att lyssna på boken och uppläsare är Anne-Li Norberg och ett av mina favoritförlag Historiska Media står för utgivningen så redan där är jag hemma.
Idag är det sju år sedan jag började blogga och Erikas Bokprat såg dagens ljus. Dagen firas på bästa sätt i läsfåtöljen varvat med att plocka bort julen och i sällskap av en ljudbok.
Ett helt nytt och oskrivet bokbloggarår ligger framför mig så välkomna att hänga på!
Söndagkväll och jag är redo för kommande arbetsvecka. Så här i början av höstterminen går mycket tid åt till att planera och förbereda kurser. Idag har jag lagt ner ett antal timmar på både svenska 1 och svenska 2. Jag undervisar under läsåret 17/18 två åk ettor och en åk tvåa på gymnasiet på El- och energiprogrammet, Industritekniska programmmet och Flygteknikerutbildningen.
Den här helgen har det således inte blivit så mycket tid över till läsning för nöjes skull. Så ikväll kopplar jag av med en hallonsmoothie tillsammans med "Ljuset vi inte ser" boken jag läser just nu som har blivit liggandes alldeles för länge.
Nu är den här min läsplatta Letto Frontlight. Jag valde ett fodral i fräckt rött.
Nu har min gamla läsplatta iRiver Story gjort sitt för det funkar inte att lägga in lånade böcker från biblioteket längre.
Sagt och gjort jag klickade hem en Letto Frontlight från Adlibris. Liten och behändig, mindre än en pocket och den rymmer en väldans massa böcker. Funkar dessutom både i solljus och inomhus. Så där slår den min surfplatta med hästlängder som gör sig bäst inomhus.
Låt mig härmed presentera Rat-litt. Min kompis är tillverkad av en av mina kollegor och håller koll på vilken sida jag är på i boken.
När jag nu är inne på kollegor så läser jag just nu Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr, en sommarpresenten från ännu en kollega.
Den uppmärksamme är nog vid det här laget införstådd med att mina kollegor har koll på vad jag gillar. Böcker och bokmärken kan man inte ha för många av.
Det måndag och jag inleder den sista delen av sommarlovet 2017. Jag bara måste dela med mig av dagens middag. Med ljudbok (Björndansen) i lurarna så har jag lagat en gudomligt god parmesangratinerad rödspätta i ugn. Receptet hittade jag hos Tjockkocken. Till min rödspätta serverade jag zucchinipytt och gurk- och mangosalsa.
För ett bra tag sedan började jag läsa Björndansenav Roslund & Thunberg. Av olika anledningar så blev den liggande ett tag. När sommarlovet kom så fanns det tid att plocka upp boken igen. Jag hade läst till ett ställe i boken som passade att göra ett uppehåll vid så jag kom lätt in i handlingen igen.
Men jag valde nu istället att lyssna på boken. Uppläsare är Thomas Hansson. Jag tror faktisk att det är den första boken jag lyssnar på med honom som uppläsare och han läser bra.
Men det jag skulle komma till är att jag tycker det är praktiskt att kunna växla mellan bok och ljudbok allt efter vilket läge jag är i. Hur gör ni? Nyttjar ni båda möjligheterna? Eller är ni för det ena eller det andra sättet?
Jag håller mig oftast till att läsa böcker i en serie i kronologisk ordning. Härom dagen fick jag bokpost från Bokfabriken och i paketet låg Något du inte vet att jag vet, den fristående fortsättningen på Birgitta Bergins Som ett brev på posten. Baksidestexten kittlade min nyfikenhet, men som sagt böckerna i ordning.
Sagt och gjort nu har jag börjat lyssna på Som ett brev på posten. Uppläsare är Anna-Maria Käll och hon gör det som alltid alldeles utmärkt.
Feelgood-läsning när den är som allra bäst och det blir ju inte sämre av att det är 1 maj och solen skiner.
Mitt påsklov rullar på och ute ösregnar det med snöblandat inslag. Vad passar väl bättre än att kura ihop inne med en spännande bok. Norrmännen kör ju traditionsenligt sedan 1920-talet med sitt påskekrim. Här är tre titlar som kanske kan locka.
Ja det är bara förnamnet på Linköpingskonstnären Lena Nordenjacks debutroman Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd. Jag har fått följa med på en resa som jag definitivt inte vill vara utan. Med varm hand har jag lotsats mellan Linköping, Venedig och New York.
Starten på Jan L Ohlssons liv börjar med en flaska matolja, en hårtork, plasthandskar, en sax, en bit plastslang, en bensindunkstratt och en skål med vaniljpraliner. Nämnda attiraljer är således förklaringen till varför Jan L Ohlsson har två mammor och en pappa. Den milda mamma Elna och den sprakande mamma Rosa och sextiotalshippien pappa Paul. Tillsammans bor och lever de sina liv i den stora lägenhet i Vasastan i Linköping alltmedan livet flyter på. Ja redan här är jag fast i Nordenjacks berättelse.
Ett stenkast från bostaden, på Nygatan, ligger Vincent Grappas konstgalleri där Jan arbetar om dagarna. Allt skulle vara frid och fröjd om nu inte Vincent vore försenad hem till den kommande vernissagen.
Ja inte nog med det, Jan har fullt upp med att vakta de tre screentryck signerade Andy Warhol som ligger gömda i galleriets förråd. Vincent påstår att konstverken, föreställande påve Paul VI, är falska men Jan med sin särdeles fina förmåga att bokstavligen nosa upp en äkta vara är på det klara med att falska är de definitivt inte.
Handlingen trappas upp när Jan inser att Vincent inte ska hinna hem för att förbereda vernissagen och en viss Peter Prestel i New York får nys om var påvarna finns och till varje pris ska ha tag på dem. Han till och med menar att det är hans fulla rätt. När så Jan på grund av Vincents försening tvingas be mamma Elna, mamma Rosa och pappa Paul om hjälp för att ordna med vernissagen så är karusellen igång på allvar. Alla kommer Jan till undsättning med sina egna idéer kring vad en vernissage egentligen är och det går inte direkt hand i hand med hur Jan tänker sig att en vernissage ska sättas i verket.
Det är en varm, kärleksfull och humoristisk historia som Lena Nordenjack berättar. Fingertoppskänslan att presentera och sammanfoga de olika personligheterna är fantastiskt bra gjort. Lena Nordenjack hanterar Jan som har autistiska drag och Vincent som är bipolär på ett skickligt och varsamt sätt och med stor respekt. Lägg där till övriga karaktärer som gestaltas med stor värme och som också får komma till tals utan att ta över huvudkaraktärernas roll. Lena Nordenjack har förmågan att ge gestalterna liv och förmedlar en känsla av allas lika värde. Jag uppskattar det allvar och den verklighet som också finns mellan raderna snyggt varvat med humor. För rolig läsning är det och jag kommer på mig med att både le och skratta gott mellan varven. Det känns äkta.
Ja, så måste vi ju bara prata om det här med Linköping. Tack Lena Nordenjack för att du har tagit mig med i min hemstad på ett så realistiskt sätt. I tanken har jag vandrat med Jan från lägenheten på Vasavägen, via Gråbrödragatan, passerat länsmuseet och domkyrkan vidare längs Apotekaregatan och in på Nygatan. Det kommer bli svårt att vandra Nygatan fram utan att tänka på och snegla efter Jan och Vincent. Jag tror till och med att jag kommer ana doften av de nybakade wienerbröden som avnjuts vid det lilla köksbordet bakom galleriet.
Det här med riktiga namn och plaster i litteraturen har en författare makten över att kunna placera lite som hen vill. Det behöver inte vara verklighetstroget men så härligt det har varit att vara på plats på kända gator och platser.
Tack Lena Nordenjack för en oförglömlig läsupplevelse. Jan och Vincent kommer finnas kvar hos mig och din förmåga att känna in gör det möjligt!
På HBO var det start i måndags för dramaserien Big Little Lies. Så i måndagskväll efter maten satte jag mig till rätta i soffhörnet för att titta på det första avsnittet. Perfekt avslutning på sportlovets första dag tyckte jag nog. Första intrycket kändes bra och det gör ju inget att Alexander Skarsgård är med heller. Likaså är Nicole Kidman, en av huvudrollsinnehavarna, en favorit.
Inte anade jag när jag började titta att serien är baserad på Moriartys bok. Det fattade jag först när eftertexten rullade.
Det här blir spännande, att läsa boken och titta på serien. Ja inte samtidigt förstås men i alla fall.
Sportlovet rullar vidare, vädret växlar på några timmar och jag börjar med en ny bok. När jag vaknade runt 7.30 så snöade det och växthuset i vår trädgård var inbäddat i pudersnö. Några timmar senare så var det grönt på gräsmattan igen. Passade på att fota och föreviga stunden och vädrets snabba växlingar med bara någon timmes mellanrum.
Igår inledde jag sportlovet på bästa sätt med att bjuda en väninna på lunch. Det var också en födelsedagslunch för att fira min födelsedag i efterskott.
Jag fick en finfin "Mood Book Lamp". Helt rätt för en bokbloggare. Jag testade den igår med en ljudbok i lurarna. Boken/Lampan har fem olika färglägen: fast sken i vitt, rött, grönt, blått samt skiftande sken i regnbågens alla färger.
I rask takt fortsätter min nedräkningen inför lördag. Nu är det dags att presentera ytterligare en författare med rötterna i Östergötland, Susanne Boll. Susanne är en av mina stora favoriter och jag har läst flera av hennes böcker.
Susanne kommer jag lyssna på klockan 12.35 på lördag när hon samtalar tillsammans med författarkollegan Anne Liljeroth under programpunkten "Min hemstad, min romanmiljö"
Här bjuder jag på den andra av Susanne Bolls romaner, Det enda rätta. En stark skildring av tre kvinnors liv. Missa inte Susanne Bolls novell Sona, länk nedan i inlägget. En novell fantastiskt och sinnrikt berättad.
Varsågoda!
måndag 13 maj 2013
Det enda rätta av Susanne Boll...
Tre kvinnors liv flätas samman, berör och drabbar mig obönhörligen.
Maria, arbetar som psykolog, är gift med Manne och tillsammans har de två barn i förskoleåldern. Maria hanterar en livskris på ett sätt som inte går obemärkt förbi. Onkologen Helmi är en av landets skickligaste, gift med Sven och har tröttnat rejält på att vara dödens budbärare. Hon tar ett drastiskt beslut som får katastrofala följder. Isabelle jobbar som förskollärare, har en intensiv längtan efter egna barn och är förlovad med Jerker men det finns något där som stör och oroar. Detta är upptakten till Susanne Bolls andra roman, Det enda rätta.
Susanne Boll knyter ihop de tre kvinnornas liv på ett finurligt sätt. Från första till sista sidan spelas en historia upp som jag inte kan lägga ifrån mig. Jag möts av så mycket smärta blandat med kärlek att det stundtals är svårt att värja sig. Jag försöker stanna upp då och då trots att jag vill läsa vidare och fundera på vad det egentligen är som händer. Hur våra val påverkar både oss själva och andra i vår närhet. Hur skulle jag ha gjort i samma situation?
Susanne Boll porträtterar de tre kvinnorna trovärdigt och jag får lära känna dem en och en på ett mycket personligt plan. Det är en styrka med boken att den blir så personlig. Ord och formuleringar gör berättelsen så levande. Jag kan riktigt känna vad karaktärerna känner och går igenom. "... Då syskonens oro och gråt inte lindrades - trots hennes förtvivlade ansträngningar. På något sätt blev de hennes ansvar när föräldrarna i affekt abdikerat från sina roller och transformerades till krigare på varsin sida den fina gräns som familjefriden utgjordes av ..."
Handlingen utspelas under december månad och julen står för dörren. Det ger en extra krydda till det som sker, en tid som förknippas med glädje och kärlek, när allt ska vara bra. Mot denna kuliss bygger Susanne Boll sakta och handfast upp den psykologiska spänningen tills alla tre står inför livsavgörande beslut. De tre kvinnornas olika ålder och erfarenhet ger ytterligare djup till berättelsen. Det gör att jag kan relatera till dem på olika sätt. Tre kvinnor som jag kommer bära med mig för en lång tid framöver.
Det enda rätta är en psykologisk relationsroman som är helt perfekt som bokcirkelbok. Här finns som sagt så mycket att prata om och ta ställning till. Jag har så många funderingar med mig nu när boken är utläst så den här vill jag diskutera med mina bokdamer.
ÄNTLIGEN är vecka 48 här och därmed bokmässevecka här på bloggen.
Nu på lördag den 3 december kl. 10-16 så är det dags för Östergötlands Bokmässa TellUs2016. Mässprogrammet vittnar om en diger samling av utställare och deltagare. Mer än 80 intressanta utställare från hela Sverige utlovas och kommer att vara på plats på Linköpings stadsbibliotek på lördag.
För min del kommer det blir några kära återseenden och några nya bekantskaper lär det också bli har jag sett i programmet. Jag kommer under veckan reprisera författare som jag har läst och skrivit om tidigare här på bloggen. Några nya bekantskaper som jag är nyfiken på kommer jag också att tipsa om.
I en liten dalgång strax utanför Rimforsa i Östergötland ligger Månskensdalen mjukt inbäddad av djupa gammelskogar. För trettio år sedan upplevde dalens invånare några omvälvande dagar och händelser som aldrig fick några svar.
Lena har aldrig kunnat glömma dessa dagar och återvänder nu tre decennier senare för att söka efter svaren om sin vän Stella Pauline. Månskensdalen är nu en bortglömd plats där några människor sedan Lenas ungdomsår envist stannat kvar av egen vilja eller inte förmått lämna och gå vidare. Precis som då får Lena nu uppleva några omvälvande och händelserika dagar i sin barndoms by. Händelser som gör att även Lena kan gå vidare ska det visa sig.
I Månskensdalen, som är Sievert Sjöbergs andra roman, får jag stifta bekantskap med en rad människor som inte går spårlöst förbi. Sievert Sjöberg tecknar karaktärernas personligheter med en skarp och tydlig penna. Växelvis bjuds jag på de tidigare händelserna från Lenas ungdomsår och Lenas möte med Månskensdalen i nutid. Sakta byggs min förståelse upp för den svunna tiden och de händelser som utspelade sig för trettio år sedan.
Sievert Sjöbergs berättarkonst lockar mig vidare i läsningen. Jag dras lätt in i händelsernas centrum och upplever platserna tydligt och klart. Språket är lätt att följa utan att vara för enkelt. Sjöberg låter mig ta del av en miljöbeskrivning utöver det vanliga. Jag kan riktigt höra suset från de djupa skogarna, känna bergets mystik och se sjöns ljus som Sjöberg beskriver på ett alldeles förtrollande sätt. Det är suggestivt på samma gång som det är lugnande och tryggt. Ja att få ta del av denna historia det är livet när det är som mest närvarande och äkta. Att jag dessutom känner igen platserna runt Rimforsa med omnejd väl och har tillbringat min barndoms somrar i trakterna och gör så även nu i vuxen ålder, ja det gör sitt till. För även om det här är fiktion så känns det på riktigt. Precis som en god läsupplevelse ska göra.
Tack Sievert Sjöberg för att du gav mig Månskendalen!
Söndag förmiddag och jag njuter fortfarande av torsdagens besök på Bokmässan. Det blev en hel del böcker som fick följa med hem. Passade på att fylla på med noveller, några recensionsexemplar och några titlar som jag är nyfiken på.
Fyllde på med noveller. Två från Bokförlaget Tranan "Finland berättar" och "Kanada berättar" samt den nya fyran från Novellix, deckartema, signerat Håkan Nesser, Anna Jansson, Johan Theorin och Kristina Ohlsson.
Fyra titlar som jag fick som recensionsexemplar. Tre från bokälskarminglet hos Kulturkollo och en från Ordberoende Förlags monter. Tack för det!
En av mina kollegor som var med tipsade mig om Tomas Sjödin.
De här böckerna har jag kikat på ett tag och köpte raskt med mig dem hem.
Linn sätter sig på tåget och flyr från Stockholm till Abisko fjällstation för att komma bort från sin stora smärta och förlust.
Joel jobbar på fjällstationen i Abisko och känner direkt igen Linn när hon anländer. Joel som själv bär på en stor sorg och precis som Linn flyr från det onda och sin önskan om att bevara sin hemlighet.
Vägar korsas igen efter tjugo år. En studentfest som Joel aldrig kunnat glömma. En studentfest som Linn knappt kommer ihåg.
Ja kanske tänker ni nu att det här raskt skulle kunna utvecklas till en rosenskimrande saga med snabbt lyckligt slut. Men där bedrar ni er för Anna Lönnqvist andra roman Tjugo år till dig är och har så mycket mer. Här ryms oväntad vänskap, kärlek, sorg, smärta, glädje, mod och relationer.
Skickligt tecknar Anna Lönnqvist tydliga och äkta karaktärer. Jag får följa Linn och Joel på deras resa från avgrundsdjup smärta till försoning med det förflutna och en tro på framtiden. Jag gillar skarpt att Anna Lönnqvist låter Carin, som inte är en av huvudkaraktärerna egentligen, ta stor plats och spela en viktig roll i berättelsen. Ja Carin gillar jag definitivt.
Miljön, ja så var det det här med miljön. Det var så härligt att läsa en historia som utspelar sig i nordligaste Lappland. Miljön är så fint och äkta beskrivet. Jag befinner mig direkt på plats och upplever både snöstorm, norrsken, gnistrande snö i solsken och lugnet. Jag som tyckte att jag sett mycket av norra Sverige då vi besökt Luleå ett par gånger och rest Inlandsvägen tillbaka hem till Östergötland. Jo visst har jag sett en hel del på den resan men nu vill jag resa ännu längre upp. Lapplandsporten och Abisko lockar.
Ytterligare en styrka i Anna Lönnqvist berättande är att hon inte ger mig alla svaren direkt. Det är inte självklart hur det hela ska sluta. Dramatiken, känslorna och spelet mellan karaktärerna är förträffligt skildrat. Jag får om och om igen fundera på hur jag själv skulle reagera och agera.
Extra kul med en liten blänkare tillbaka till debutromanen Tills kärleken skiljer oss men du behöver inte läsa böckerna i ordning.
Tack Anna Lönnqvist för att du skickade boken till mig och som du skrev till mig i boken "Med hopp om trevlig läsning". Det är i blygsammaste laget. Tjugo är till dig berör!
