![]() |
| Foto publicerat med tillstånd av författaren |
![]() |
| Foto publicerat med tillstånd av författaren |
Gefle Dagblad har publicerat ett fint och intressant reportage om Anna-Sofia och hennes arbete med boken.
![]() |
| Foto publicerat med tillstånd av författaren |
![]() |
| Foto publicerat med tillstånd av författaren |
Yann Martels bok Berättelsen om Pi är bland de första böcker jag lyssnat på som ljudbok. Det är ett herrans antal år sedan och det är också den första bok jag lyssnat på med Johan Rabaeus som uppläsare. Jag fastnade för både boken och för Rabaeus.
För tillfället är jag i Danmark och botaniserar och har precis avslutat Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet. Mina tankar om den kommer så småningom. Jag fortsätter med ytterligare en dansk författare Sara Blaedel och hennes Kalla mig prinsessa.
Raskt kastar jag mig över ytterligare en favorit bland herrar deckarförfattare nämligen Håkan Östlundh och den femte boken i serien om Gotlandspolisen Fredrik Broman, Inkräktaren.

Det är lite stiltje på bloggen till och från under semestern som ni märker. Jag läser, semestrar och mår gott med familj och vänner. På tal om läsning så spelar ju vädret ingen roll. Det funkar lika bra att läsa på altan och höra regnet smattra mot taket som att sitta på en brygga, höra vågskvalpet och då och då titta upp på det solglittrande vattnet. Jag varvar friskt mellan vanlig bok, ljudbok och e-bok.
Då och då funderar jag på (som jag tidigare nämnt) att läsa någon bok på engelska men än så länge har det bara blivit funderingar. Nu har det gått så långt att dottern (den äldsta) ligger före. Hon har precis läst ut Hungerspelstrilogin på engelska och har nu inhandat ännu en engelsk titel, American Gods av Neil Gaiman.
Söndagens sommardeckare i Expressens serie är skriven av Viveca Sten. Det har hunnit bli fem böcker i serien med Sandhamn som bas. Jag har lyssnat på den första boken i serien I de lugnaste vatten med kriminalinspektör Thomas Andreasson och juristen Nora Linde i huvudrollerna och kommer med all sannolikhet läsa fler framöver...
Jag börjar med en dansk författare som är ny för mig. Jussi Adler-Olsen och hans Kvinnan i rummet som är den första i serien om Avdelning Q.
Det är högst aktuellt att behandla terrorism och det är spännande och Ohlsson är kunnig inom området. Men jag fångas ändå inte fullt ut som jag gjort i Ohlssons tidigare böcker. Jag tror eller rättare sagt jag vet vad det beror på. Jag saknar karaktärerna i den här historien. Ja, det har hänt en hel del sedan föregående bok. Alex lever med Diana, Fredrika och Spencer har nu två barn, Eden Lundell är en ny karaktär som har dykt upp. En karaktär som förvisso är intressant men jag vill ha mera om Alex och Fredrika som personer och jag saknar den bufflige Peder Rydh, trots att jag vet varför han inte finns med längre.
Eftermiddagar med Tatiana av Magnus Montelius är novellen som visar hur ett möte kan vända upp och ner på allt. En av de anställda på Mannerfors Steel and Equipment i Ecuador jobbar hårt för att hitta nya marknader till företaget. Det går inte riktigt som han har tänkt sig och kunderna lyser med sin frånvaro, frun får nog och drar hem till Sverige och själv tillbringar han eftermiddagarna med att dricka vodka.
Jag har läst/lyssnat på samtliga av Läckbergs böcker i serien och gillade från start men i mitten av serien blev det lite för mycket av familjeliv och småbarnsår för min smak men med de sista titlarna så är Läckberg kvar bland deckare jag gärna läser. De historiska inslagen förhöjer läsupplevelsen på ett positivt sätt. Jag uppskattar också att Patrik Hedströms medarbetare i polisteamet får ta mer och mer plats och utvecklas som karaktärer.
Den här gången arbetar Holtz och Levin parallellt med två fall. En man har hittats död på ett kryssningsfartyg och Holtz anar ganska snart att det inte rör sig om en naturlig död och börjar undersöka fartyget, som snart betraktas som en brottsplats. Samtidigt får Levin den fasansfulla uppgiften att bege sig till en villa där en hel familj hittats döda. Till en början verkar det som ett självmord där kvinnan i familjen mördat make och dotter för att sedan ta sitt eget liv. Skickligt lotsar Gyllander mig genom båda utredningarna sida vid sida mot det oväntade men oundvikliga slutet. Ett slut som är mycket starkt skildrat och som kommer etsa sig fast för alltid.
Det är rappt, fräckt och spännande när Hansson skildrar en hård och tuff miljö. Jag anar att något ska hända men vet inte riktigt vad. Slutklämmen sitter som en smäck. Det är en konst att på få sidor få så mycket sagt och Alter ego är ett utmärkt exempel på detta.