Idag är det 10 år sedan Litteraturens Vänner träffades för första gången och bokpratade. Så nu är det dags att fira. Det känns helt otroligt och fantastiskt att vi har bokpratat i så många år och att vi fortfarande är samma gäng. Det har blivit många skratt och trevliga stunder. Mycket har vi hunnit med förutom att träffas och bokprata såsom författarmöte, Bokmässan, slottsbesök och biobesök och allt i litteraturens tecken förstås.
Den 15 februari har vi planerat in vår jubileumskväll och planeringen är i full gång så håll utkik för det kommer rapporteras från festen här på bloggen.
Nu utbringar jag en skål för mig och damerna i Litteraturens Vänner.
Nja tänkte jag när jag läste baksidestexten på Monika Thormanns novell Leva sin dröm, ännu en novell om en ung tjej. Ja inget ont i det men jag har ju nyligen läst om just unga tjejer på tröskeln till vuxenlivet.
Den sextonåriga Sanja drömmer om att bli författare och berättar för Gabriel, som hon är lite förtjust i, om sin dröm. Snart är de också ihop. Men ödet vill annat och snart är Sanja Alexanders flickvän och författardrömmen tycks alltmer avlägsen. I rask takt förändras tillvaron för Sanja och jag hinner bli både irriterad och förbannad. Både på Sanja och Alexander faktiskt. Precis som det ska vara blir jag berörd av att läsa om Sanja och en hel del funderingar väcks.
Hur mycket ska en annan människa få styra? Hur ska mötet mellan två människor kunna ge kraft istället för att tvärtom sänka? Är den egna drömmen förenlig tillsammans med en annan människa?
Tornet i Puijo av Elisabeth Lahti handlar om Carina som har hört mamma och pappa prata om skilsmässa länge nu. Men nu kanske semesterresan till utsiktstornet Puijo i Kuopio kan ändra på den saken. Miljön och känslorna är tydligt beskrivna men vi, jag och berättelsen, klickar inte riktigt ändå.
I går kväll såg jag filmatisering av Lars Keplers Hypnotisören. Som så ofta är det svårt att jämföra bok med film. En bok rymmer så mycket mera detaljer än vad en film någonsin kan göra. Trots det så tycker jag Lasse Hallström lyckats få fram spänningen och lidandet tydligt, även om han som han själv har uttryckt det (som jag minns från någon intervju på TV) "koncentrerat sig på de mänskliga relationerna".
Den ruggiga inledningen från boken är detaljrikt skildrad och får mig nästa att blunda trots att jag vet vad som kommer hända. Lena Olin gör en fantastiskt bra tolkning av den svikna hustrun Simone, hustru till hypnotisören Erik Maria Bark.
Den finlandssvenske kriminalkommissarie Joona Linna kommer lite i skymundan tycker jag. Det är något kring hans karaktär från boken som jag saknar. Jag kan i skrivande stund inte riktigt sätta fingret på vad det är.
Helt klart är i alla fall att Lars Kepler kan leverera spänning på hög nivå.
Sommar, sol och bad lockar i AC Collins novell Strax innan de åt melon. Vad mer kan man längta till? Men så finns det något oroande, något som gnager mitt i allt det ljuvliga. Göran är på charterresa med sin tonårsdotter Camilla och inser att han nu är i en ny fas som far. Jag känner igen mig i vad en förälder ska gå igenom när barnen är på väg in i vuxenvärlden. Fint och starkt skildrat. Jag drar på munnen, hisnar lite då och då och blir glatt överraskad. Fin läsning om relationen mellan förälder och barn.
Lite vågat kan tyckas att läsa en skräcknovell precis före läggdags. Men det var vad jag gjorde igår kväll. Det blev Caroline L Jensens Bortom Brahms. Den unga småbarnsmamman Majsan köper en babymonitor för att få till lite nattro för sig och sin lille son. Men skärmen och ljuden från monitorn visar inte riktigt det som kan förväntas. Majsans nätter tillsammans med Lillen blir allt annat än rofyllda.
Jag är ingen van skräckläsare och ingen kännare av genren men så mycket kan jag säga att jag fångas av den skräck som sakta men säkert byggs upp av Caroline L Jensen. Språket förmedlar en spänning som sakta smyger sig innanför min hud och slutet är både överraskande och riktigt ruggigt.
Här och här finns mera på bloggen om Caroline L Jensens böcker.
Ikväll måste jag bara tipsa om att Åsa Hellbergs böcker om Sonja och väninnorna Maggan, Rebecka och Susanne släpps som ljudböcker nu i slutet av januari. Det är Bokförlaget HörOpp som står för utgivningen. Uppläsare är Kerstin Andersson, en för mig ny bekantskap som ljudboksuppläsare. Jag föll pladask för Sonjas sista vilja och Sonjas hemlighet ligger här och bara väntar, men nu tror jag faktiskt att jag ska lyssna på den istället.
Ett gyllene tillfälle för dig som inte har läst böckerna än och som dessutom gillar ljudböcker. Det här kommer bli två finfina lyssnarupplevelser.
Jag hade en fin stund på bussen hem i fredags när jag lyssnade på De blå skorna av Linda Olsson. En finfin novell. Annat hade jag inte väntat mig. Linda Olsson skriver finstämt, vackert och gripande och De blå skorna är inget undantag. En novell som får mig att fundera på livet. Hur väl känner vi våra närmaste egentligen?Livet kan ta ny vändningar och vems var de blå skorna som ligger i en kartong? I sinom tid får allt sin förklaring.
Underbart när man hittar ett riktigt guldkorn. En novell som får mig att må bra.
Igår lyssnade jag färdigt på Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg. På äldreboendet AB Diamanten bor Märtha, Stina, Anna-Greta, Snillet och Krattan. Dålig service såsom uppvärmd plastförpackad mat, otrevligt bemötande, ingen frisk luft, bestämda sovtider, besparingar och åter besparingar är vardag för de boende. Livet är så långtråkigt och syster Barbro styr boendet med järnhand.
En dag tröttnar Märtha, nu så får det vara nog. Ska här bli någon ändring så får de ordna det själva. Hon peppar kamraterna till att bilda en pensionärsliga. Nu ska här begås brott för som fängelsekund verkar det vara mycket bättre med servicen. Bytet ska de sedan använda till en stöldfond som ska hjälpa äldre och fattiga. Allt i sann Robin Hood-anda. Nu ska de bara komma på det perfekta brottet.
Det är underhållande och bitvis riktigt vasst i kritiken mot hur åldringsvården bedrivs. Till en början är jag fast i berättelsen och njuter av de gamlas uppror. Men historien tappar fart ju längre in i boken jag kommer och det är trots allt Helge Skoogs underbara uppläsning som håller mig kvar.
Men det ska jag villigt erkänna att skrattat gott det har jag gjort. Men som helhet så blir det lite för mycket. Jag får inte riktigt grepp om karaktärerna och de svalnar allt medan historien berättas.
Men en hel del kloka formuleringar har jag noterat:
"Jag vill dö ung och så sent som möjligt, men jag vill leva med dunder och brak så länge jag kan"
Adam har just muckat från kåken. Det är 10 år sedan han åkte in. Det är mammas sambo John som hämtar honom vid grindarna. Nu ska han försöka ordna sin tillvaro, träffa sin son, skaffa jobb och träffa "han". Ja vem är nu denne "han"? Det får jag inte veta förrän i de sista meningarna. Jens Lapidus läser själv sin novell och beskriver tydligt vilsenheten och önskan om att komma tillbaka igen. Så mycket har hänt på 10 år.
En kärlekshistoria kan hastigt blossa upp lika hastigt kan kärleken tas ifrån oss. Detta är vad Nathalie får uppleva när hennes man Francois hastigt rycks bort i en olycka och lämnar Nathalie i en avgrund. Hur ska livet kunna gå vidare? Vad finns nu kvar att leva för? Nathalie börjar efter en tid arbeta igen och kommer så sakta tillbaka till livet. På jobbet finns den märklige svensken Markus som både irriterar och lockar på samma gång.
En en finstämd och humoristisk berättelse om kärlekens vägar och om hur mötet med en annan människa kan förändra och påverka. En feelgood-roman att njuta av. Det är inte själva kärlekshistorien (den har vi hört förut) som gör romanen till en delikat historia utan det är Foenkinos träffsäkerhet i språket. Det jag tokgillar med boken är de partier med fakta och anekdoter som Foenkinos med jämna mellanrum presenterar. Snyggt avvägt och passande till historien.
Uppläsare är Anna Maria Käll och hon gör det föredömligt.
Ytterligare en E-novell utgiven av Hoi förlag är Dimitris dans av Dag Öhrlund.
Från första sidan anar jag att någon är på väg. För att kunna gå vidare måste det förflutna få ro. På resan finns medmänniskor som ser och vill väl. Jag trollbinds av språket som gör naturen, dofterna och karaktärerna så levande. Jag befinner mig hos Dimitris när han dansar. Det här är bara så förlösande att läsa. Jag är helt enkelt där.
Nu har jag läst Merethe Lindstrøms novell Det måste ha varit ensamt där. Jag fångas direkt av ett gåtfullt och detaljerat språk. En man och en kvinna hamnar bredvid varandra på ett flygplan och kommer i samspråk. Ett samtal som blir mer och mer nära och personligt.Två människor på väg som för ett ögonblick öppnar sig för varandra. Två främlingars samtal som oundvikligen leder till frågan: vad kan man berätta för en helt främmande människa? Det finns en närvaro i texten som är svår att beskriva på något annat sätt än att jag uppslukas helt av mötet mellan Simon och Embla.
Jag kan skatta mig lycklig som har Dagar i tystnadens historia kvar att läsa. Jag lyssnade på Merethe Lindstrøm på Bokmässan när hon pratade om minnet och glömska och jag köpte boken, som jag sneglat på ett tag.
Nu ska jag också läsa Livet efter dig av Jojo Moyes. Har läst och hört så mycket nu om boken så det fick bli en reservation på biblioteket och idag kom reservationsmeddelandet. Printz Publishing är förlaget!
Följande citat är svårt att motstå:
"En kärlekshistoria som får dig att gråta, skratta och bli arg allt på en gång" Hämtat från adlibris.
I Lars Rambes novell Isabella är en Bogward Isabella årsmodell 1957 utgångspunkten. En bil som varit central i familjen sedan mor och far träffades. En bil som mystiskt försvann men som alltid funnits närvarande. En bil som den lille pojken alltid har hört det berättas om och som nu den vuxne mannen söker en förklaring kring.
Jag gillar sättet att berätta om livet, kärleken och vänskapen. Faktiskt är det så att jag ler lite igenkännande när jag läser om den unga kvinnans konkurrens med favoritbilen samtidigt som jag på samma gång drömmer mig tillbaka till romantiska bilfärder, dock inte i en Bogward Isabella 1957. Det är lätt att följa med i historien och jag kommer på mig med att också vilja veta vad som egentligen hände.
ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN! Ja nu är det dags. Mina två favoritdamer i den fiktiva världen, Mirjam och Hervor är tillbaka i den fjärde boken av Marianne Cederwall, Stormsvala. Boken kommer i mars både i pappersform och som ljudbok.
Här och här finns mera om Mirjam och Hervor och här följer jag Marianne Cederwall.
Hoi förlag startade precis före jul en e-novellsatsning. Under 2013 kommer de att släppa 3-4 noveller i månaden. Det här ser jag fram emot och det ligger helt i linje med dennovellvåg i bokbloggarhavetsom och dagarna går har startat som jag glatt har hakat på.
Min första novell från Hoi förlag blev Sona av Susanne Boll.
Susanne Bolls novell Sona kommer dröja sig kvar länge, länge. Claudio, Olivia och Oscar, tre människor i ett pulserande Stockholm, vars möten drabbar mig direkt. Jag möts av barnlöshet, självmordstankar och sorgen hos en far som förlorat sin son.
Men det här är ingen tung läsning. Nog så eftertänksam men så fantastiskt detaljerat och sinnrikt berättat. Susanne Bolls språk är vackert och träffsäkert.
Jag kommer läsa novellen om igen för det finns så mycket mellan raderna. Om att se, att våga ta emot, att våga inse, att finnas till för varandra. Den vackra bilden på framsidan harmonierar fint med novellen.
Stamtavla av Karin Ström valde jag att lyssna på via Spotify. Ett alldeles utmärkt sätt att ta till sig litteratur och särskilt då noveller.
En hjärtskärande och ärlig historia om två systrar. När det uppdagas att den yngre systern, som ofta är sjuk, har en psykiatrisk diagnos tar den äldre systern vid bara sju års ålder avstånd från verkligheten. Hon går in i en roll och avskärmar sig från världen och den allt annat än behagfulla verkligheten. Den yngre systern får föräldrarnas odelade uppmärksamhet. Oundvikligen kommer så småningom uppgörelsen med det egna jaget och med lillasystern.
Stamtavla är skriven rakt av utan några som helst krusiduller. Kampen mellan systrarna beskrivs naket, nära och spännande. Det är Karin Ström själv som är uppläsare.
Först novellen som jag läser 2013 ärSpår i snön av Jonas Karlsson. Den är utgiven av Novellix och jag köpte den på Bokmässan 2011. Den har sedan dess blivit liggandes i bokhyllan. Nu passar det alldeles utmärkt att ha några noveller på lut när jag har hakat på utmaningen Noveller 2013.
Platsen för handlingen är en liten by och upptakten en man som är ute och rastar sin hund. På promenaden följer de spåren efter ett barn i snön. Under promenaden berättas en historia om några människors öden i den lilla byn. Där pojken är en av karaktärerna. Språket är tilltalande, detaljrikt och lätt att följa. En nästan kusligt stämning byggs upp allt medan mannen följer spåren i snön, spår som blandas med droppar av blod, till det överraskande slutet.
En fin skildring om människors strävan att passa in.
Idag är det 10 år sedan Litteraturens Vänner träffades för första gången och bokpratade. Så nu är det dags att fira. Det känns helt otroligt och fantastiskt att vi har bokpratat i så många år och att vi fortfarande är samma gäng. Det har blivit många skratt och trevliga stunder. Mycket har vi hunnit med förutom att träffas och bokprata såsom författarmöte, Bokmässan, slottsbesök och biobesök och allt i litteraturens tecken förstås.
