Novellen skrevs som en epilog till Raskens men Moberg tyckte att texten passade bättre som en fristående berättelse och den har nu getts ut av Novellix.
Ida Raskens änka, eller korpralskan som hon också kallas, har nu i trettio år bott i den lilla stugan som hon flyttade till när Rasken dog i sviterna efter en kallbrand i foten. Hon är åldrad och rygg och ben har svårt att bära henne längre. Signe, ett av hennes barnbarn, sonen Jons yngsta dotter går till sin farmor och hjälper till med det dagliga såsom bära in ved och vatten, laga till mat, tömma sopor och städa.
Dagen närmar sig för att Ida inte längre ska kunna bo kvar i sin lilla stuga. Jon vill att mor ska flytta till ålderdomshemmet. Men Ida är fortfarande både stolt och envis och tänker att det där med ålderdomshem är ett nytt påfund. Ett ord som bara ska få fattighuset att verka bättre men hon vet nog hon.
Jon och ordföranden från fattigvården besöker Ida för att få henne på bättre tankar. De lämnar henne att grunna över den förestående flytten. Ida tänker att om Rasken fått leva så hade han nog haft ett och annat ord att säga om att de nu vill sätta hans efterleverska att dö på fattighuset. Men det finns en i höjden som hon förlitat sig på i alla år och det borde hon väl kunna göra nu igen...
Ett fint stycke svensk historia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar