Igår kväll premiärläste jag på min Letto. Det blev Kallelsen en skräcknovell av Helena Dahlgren. Den och ett par noveller till samt två romaner ingick i köpet.
På en glest befolkad ö sitter en kvinna med sitt lilla barn i stugan och väntar på att maken ska komma hem från hummerfisket. Dagarna går och han dröjer. Märkliga rykten hörs om koltbarn som har försvunnit. En morgon kommer så maken hem. Det är nu det börjar. Är det verkligen han?
Det jag fastnar för är Helena Dahlgrens språk. Novellen är skriven i dagboksform och det är ett alldeles utmärkt sätt att berätta denna historia på. Den unga kvinnans oro och fasa byggs så sakta upp och jag kan känna hennes ångest. Jag kommer riktigt nära kvinnan. Den karga ön, ensligheten och havets makt gör sitt till att bygga upp stämningen. Helena Dahlgren använder ord och formuleringar som gör allt levande.
Men jag får inte någon riktig skräckupplevelse trots att jag sitter ute på altan alltmedan det skymmer utanför altandörrarna. Ja egentligen är jag ingen fan av skräck och ingen kännare av genren. Men jag dras mellan verklighet och fantasi och vet inte riktigt hur jag ska tolka kvinnans situation. Det är ju det som gör novellformen så fantastiskt bra. Så mycket sägs på så få sidor och det lämnas en del till mig som läsare att fundera vidare på. Helena Dahlgren behärskar novellens karaktär ypperligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar