Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen...

1987 hittas ett syskonpar mördade i en sommarstuga. Allt pekar på att förövarna finns i de mördades krets på den internatskola där de studerat tillsammans med ungdomar från Danmarks mest välbärgade familjer. Efter en tid läggs utredningen ner i brist på bevis men helt plötsligt, nio år senare, erkänner en av de misstänkta brottet.

Carl Mørck, kriminalinspektör som arbetar på Köpenhamnspolisens cold case-avdelning, Avdelning Q, får fallet på sitt bord. Hans intresse är till en början svalt, så många år senare verkar det högst märkligt att fallet har kommit upp till ytan igen. En sitter ju faktiskt dömd för morden. Vem har efter alla dessa lagt detta på Carls bord? Mørck tar sig an fallet och en gastkramande historia börjar ta form. Detta är inledningen på Fasanjägarna, Jussi Adler-Olsens andra deckare i serien om Carl Mørck.

Det här är så bra det kan bli. Det är spännande bladvänderi när det är som bäst. Adler-Olsen fångar mig med sitt persongalleri och sin förmåga att nysta i olika trådar för att knyta ihop det hela skickligt på slutet. Ja kära nån slutet så ruggigt, hemskt och ledsamt. Ja... faktiskt jag sitter här med en klump i halsen efter slutscenerna. Mänskligt lidande som inte vet några gränser. Men sluta lyssna det kan jag inte och som tur är så väver Adler-Olsen in en hel del humor också och det lättar stundtals upp berättandet.

Lyssnat har jag alltså gjort och det är Stefan Sauk som läser. Det är första gången jag lyssnat på Sauk och uppläsningen är mycket bra gjord. Hans inlevelse förhöjer lyssnarupplevelsen. Känns som om jag har varit på en teater.

Fler som bloggat om boken är och dagarna går och  Läsa & Lyssna.

Inför Bokmässan läste jag den första boken i serien Kvinnan i rummet och är glad att jag har hela tre böcker kvar att läsa. För fortsätta följa Carl Mørck det ska jag absolut. Jussi Adler-Olsen har sett till att lägga ut en del krokar och spår som jag gärna vill följa upp.