Varsågoda här kommer dagens femte repris som jag publicerade fredag 4 november 2016 och därmed den avslutande delen i Mattias Edvardsson på Anders Ljungstedts Gymnasium.
En nästan sann historia av Mattias Edvardsson...
En nästan sann historia är Mattias Edvardsson femte bok. På pärmens insidan finns en dedikation till mig "Till Erika I sanningens namn". Ja och vad kunde vara mer sant, så är det verkligen. Jag har tillsammans med Zackarias Levin och hans kursare fått följa med på en stark resa i sanningens tjänst.
1996 studerar Zackarias litterärt skapande vid Lunds universitet. Zackarias såväl som hans studiekamrater drömmer författardrömmen. Poeten Li Karpe är läraren som utmanar och påverkar dem alla till en gräns de inte trodde var möjligt. För att citera Li Karpe "Skrivandet är på liv och död". Hon låter Zackarias och hans kursare göra den store författaren Leo Starks bekantskap. En bekantskap som kommer sluta med att en av dem blir dömd för mordet på densamme trots att kroppen aldrig hittats.
2008 är Zackarias tillbaka i Skåne och i sitt barndomshem. Han har fått sparken från sitt jobb som journalist och det är slut med flickvännen. Här hemma hos sin mor ska han försöka att komma på rätt spår igen, slicka sina sår och plåstra om sitt krossade hjärta. Han har aldrig kunnat glömma tiden för Leo Starks försvinnande och att bäste vännen Adrian Mollberg fick sitta åtta år i fängelse för mordet. Zackarias börjar nysta i historien och ser sina möjligheter till att äntligen skriva den bok han drömt om. Vad vore väl bättre än att berätta historien om Leo Starks försvinnande och Adrians fängelsedom. Han har en bästsäljare på gång och titeln är given, Den oskyldige mördaren.
En nästan sann historia gör anspråk på att vara en av de bästa böcker jag har läst i år och det med rätta. Mattias Edvardsson blir bara bättre och bättre. Språket flyter skickligt i takt med att jag vänder blad och växelvis får följa vad som verkligen hände 1996 och vad som händer 2008. Just det att Edvardsson använder sig av detta växelvis berättande gör att dåtid och nutid flätas samman och kompletterar varandra. Jag får en allt tydligare bild av karaktärerna utan att jag för den skull kan lista ut slutet. Det är spännande och suggestivt att följa med på resan och karaktärerna utvecklas allt medan historien berättas och pusselbit läggs till pusselbit.
Det är så välskrivet och trovärdigt som alltid när Mattias Edvardsson fattar pennan och att Edvardsson är en mästare på att hantera det svenska språket är en underdrift. Det är en fröjd att läsa och uppslukas av det vackra och så välformulerade. Jag kan nu bara vänta på vad som ska komma härnäst. För jag vill ha mer!
Bokförlaget Forum 2016 / recensionsexemplar
1996 studerar Zackarias litterärt skapande vid Lunds universitet. Zackarias såväl som hans studiekamrater drömmer författardrömmen. Poeten Li Karpe är läraren som utmanar och påverkar dem alla till en gräns de inte trodde var möjligt. För att citera Li Karpe "Skrivandet är på liv och död". Hon låter Zackarias och hans kursare göra den store författaren Leo Starks bekantskap. En bekantskap som kommer sluta med att en av dem blir dömd för mordet på densamme trots att kroppen aldrig hittats.2008 är Zackarias tillbaka i Skåne och i sitt barndomshem. Han har fått sparken från sitt jobb som journalist och det är slut med flickvännen. Här hemma hos sin mor ska han försöka att komma på rätt spår igen, slicka sina sår och plåstra om sitt krossade hjärta. Han har aldrig kunnat glömma tiden för Leo Starks försvinnande och att bäste vännen Adrian Mollberg fick sitta åtta år i fängelse för mordet. Zackarias börjar nysta i historien och ser sina möjligheter till att äntligen skriva den bok han drömt om. Vad vore väl bättre än att berätta historien om Leo Starks försvinnande och Adrians fängelsedom. Han har en bästsäljare på gång och titeln är given, Den oskyldige mördaren.
En nästan sann historia gör anspråk på att vara en av de bästa böcker jag har läst i år och det med rätta. Mattias Edvardsson blir bara bättre och bättre. Språket flyter skickligt i takt med att jag vänder blad och växelvis får följa vad som verkligen hände 1996 och vad som händer 2008. Just det att Edvardsson använder sig av detta växelvis berättande gör att dåtid och nutid flätas samman och kompletterar varandra. Jag får en allt tydligare bild av karaktärerna utan att jag för den skull kan lista ut slutet. Det är spännande och suggestivt att följa med på resan och karaktärerna utvecklas allt medan historien berättas och pusselbit läggs till pusselbit.Det är så välskrivet och trovärdigt som alltid när Mattias Edvardsson fattar pennan och att Edvardsson är en mästare på att hantera det svenska språket är en underdrift. Det är en fröjd att läsa och uppslukas av det vackra och så välformulerade. Jag kan nu bara vänta på vad som ska komma härnäst. För jag vill ha mer!
Bokförlaget Forum 2016 / recensionsexemplar
