Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck...

Frida Skybäck har skrivit en charmig och lättläst feelgood. Charlotte ärver ett hus i London efter sin moster Sara. En moster som hon aldrig har träffat och egentligen inte vet särskilt mycket om. Charlottes mamma Kristina berättade inget innan hon dog om sin syster. Charlotte reser till London för att reda upp arvet av huset som också inrymmer en bokhandel.

En konkursfärdig bokhandel ska det visa sig. Redan från första sidan är det upplagt för en varm berättelse. Med karaktärer som Martinique och Sam som båda arbetar i bokhandeln. Med Martinique och hennes trassliga relation med dottern, den färgstarka och frispråkiga Sam, den snygge William (författaren som bor i en av lägenheterna ovanpå bokhandeln) och den buttre katten Tennyson så är alla ingredienserna på plats. Alla saknar de Sara och vill inget annat än att Charlotte ska rädda bokhandeln.

Vad var det egentligen som hände mellan de två systrarna Sara och Kristina långt innan Charlotte föddes? Vad är det för mörk hemlighet som döljs bland väggar välfyllda med böcker och varför har Charlotte aldrig fått träffa sin moster?

Jag gillar särskilt de kapitel där jag får följa Sara och Kristina tillbaka i tiden och vad som hände innan Charlotte föddes. Parallellt med tillbakablickarna nystar Charlotte i vad som egentligen hände samtidigt som hon brottas med hur hon ska göra med bokhandeln. Ska hon sälja eller ska hon försöka rädda verksamheten och själv driva den? Hon slits mellan sitt liv hemma i Sverige och nyfikenheten på bokhandelns framtid. Ja bitvis är det förutsägbart precis som det ska vara men Frida Skybäck lyckas snyggt tvista till det så en del av slutet inte riktigt är som jag väntade mig och det känns uppfriskande även om det är sorgligt men samtidigt fint.

När jag läser så kan jag inte låta bli att tänka att bokens handling skulle göra sig bra på film. Jag roar mig nu i efterhand med att rollbesätta karaktärerna och jag är nyfiken på Frida Skybäcks 1800-talsserie om systrarna Stiernfors.

Jag läste Bokhandeln på Riverside Drive en varm berättelse om kärlek, familj och mycket sorg men med hopp om framtiden på min sommarö med strumpor, joggingbyxor och en fleecetröja på och en värmande kopp kaffe. En helt vanlig sommardag i juli i Sverige när det är lite ostadigt!

Midnattsrosen: Bokprat med damerna och nu har jag också läst klart...

För ett par veckor sedan närmare bestämt den 14:e februari så var det dags för årets första bokprat med damerna i Litteraturens Vänner.

Vi har läst Midnattsrosen av Lucinda Riley, eller rättare sagt jag och en till av oss sju hade inte läst klart, men det hindrade inte att vi ändå pratade om boken. Vi hängde med så gott vi kunde och övriga damer kryssade snyggt mellan raderna för att inte spoila för mycket för oss som inte läst klart.

Men nu har jag läst klart! Midnattsrosen är en fantastisk berättelse om kärlek och livslång passion med oförglömliga karaktärer och historiens vingslag känns verkligen mellan raderna.


Historien tar sin början i Darjeeling Indien 2000 dagen när Anahita fyller 100 år. Barn och barnbarn väntas hem för att fira födelsedagen. Men dagen skuggas något av Anahitas övertygelse om att hennes förstfödde son fortfarande är i livet. En förvissning som aldrig har lämnat Anahita trots de besked hon har fått. Hennes förstfödde som bryskt rycktes ifrån henne för så längesedan i England.

Lucinda Riley tar mig med på en resa genom historien och berättelsen spänner tidsmässigt över åren 1911 till 2011. När Anahita är elva år så träffar hon den bortskämda indiska prinsessan Indira och de båda flickorna inleder en livslång vänskap. Anahita blir Indiras sällskapsdam och får följa med till England. På godset Astbury Hall träffar hon den unge Donald Astbury, godset arvinge.

Raskt kastas jag framåt i tiden till 2011 men jag är fortfarande kvar på Astbury Hall. Godsets nuvarande herre Anthony Astbury har hyrt ut sitt gods till en filmproduktion av en 20-tals film och nu gör den unga amerikanska filmstjärnan Rebecca Bradley entré i historien.

Det dröjer inte länge innan Anahitas barnbarn Ari Malik dyker upp på godset. Ari har på Anahitas uppmaning rest till England för att söka efter svar från sin familjs förflutna. Ari och Rebecca börja så sakta nysta i det förflutna. Pusselbitarna läggs allt efter hand som berättelsen tar form växelvis i dåtid och nutid.

Finurligt flätas dåtid och nutid samman och de ledtrådar som jag serveras med jämna mellanrum bidrar till att detta är en riktig bladvändare. Det är fängslande läsning och precis som det står på bokens baksida så är det en alldeles utmärkt bok att läsa i en bokcirkel. För här finns så mycket mer än kärlek och relationer att samtal om såsom makt, intriger, släktskap, arv, livsval och kulturkrockar inte minst.

Jag har definitivt blivit nyfiken på att läsa mer av Lucinda Riley och har precis klickat hem hennes bok De sju systrarna som finns med på årets bokrea.

I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell...

Stina Nilsson Bassell hörde av sig till mig och undrade om jag ville läsa hennes I mjölnarens spår. Tack för det Stina. Det här är en berättelse som berör djupt och som inte går spårlöst förbi. Hjärtskärande, starkt, naket, avskalat, känslofyllt, finstämt, kärleksfullt, trovärdigt. Ja det är bara några av många ord som kan beskriva berättelsen om Emma.

Året är 1895, Emma Klasdotter är 22 år och förälskad i Alfred. I ett slag slås lyckan i spillror för de unga tu när Emma helt utan förklaring blir bortgift med storbonden Niklas Nilsson. Med bedrövat sinne lämnar Emma föräldrahemmet och flyttar in på Havdellska gården belägen utanför Åtvidaberg i Östergötland.

Året är 1936, 41 år har förflutit och Emma är en kuvad och bruten kvinna efter alla år av makens misshandel, hat och förtryck. Emma lever nu, efter makens död, tillsammans med sonen Axel som är uppfostrad av fadern till samma kvinnohat. Emma lever fortfarande i skräck och förtryck när nu sonen styr över hennes tillvaro på gården.

I mjölnarens spår är en stark och drabbande skildring av ett historiskt kvinnoöde. Stina Nilsson Bassell berättar Emmas historia i tre parallella spår. Tiden för ungdomen i föräldrahemmet, livet som ung hustru till Niklas Nilsson och som änka tillsammans med sonen Axel. De tre delarna växlar och kompletterar varandra, förklarar och ger svar under läsningen gång. Emmas öde berör, men det är Stina Nilsson Bassells sätt att på ett så personligt sätt hantera språket som gör att jag kan sätta mig in i karaktärernas känslor och tankar. Jag är på plats och upplever känslor och tankar på ett äkta och trovärdigt sätt. En historia fylld av olycka men som ändå går i kärlekens tecken skapad av Stina Nilsson Bassells finstämda penna. Extra fängslande har det varit att läsa om Emma när handlingen utspelar sig på hemmaplan i Östergötland.

Det här är en mycket fin och välskriven bok som jag tar till mitt innersta. Det finns så mycket att diskutera om Emmas liv och öde. En alldeles utmärkt bokcirkelbok. Vad är det som styr en människas handlingar? Hur påverkas vi av arv och miljö?

Ebes Förlag  / recensionsexemplar från författaren

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson...

En nästan sann historia är Mattias Edvardsson femte bok. På pärmens insidan finns en dedikation till mig "Till Erika I sanningens namn". Ja och vad kunde vara mer sant, så är det verkligen. Jag har tillsammans med Zackarias Levin och hans kursare fått följa med på en stark resa i sanningens tjänst.

1996 studerar Zackarias litterärt skapande vid Lunds universitet. Zackarias såväl som hans studiekamrater drömmer författardrömmen. Poeten Li Karpe är läraren som utmanar och påverkar dem alla till en gräns de inte trodde var möjligt. För att citera Li Karpe "Skrivandet är på liv och död". Hon låter Zackarias och hans kursare göra den store författaren Leo Starks bekantskap. En bekantskap som kommer sluta med att en av dem blir dömd för mordet på densamme trots att kroppen aldrig hittats.

2008 är Zackarias tillbaka i Skåne och i sitt barndomshem. Han har fått sparken från sitt jobb som journalist och det är slut med flickvännen. Här hemma hos sin mor ska han försöka att komma på rätt spår igen, slicka sina sår och plåstra om sitt krossade hjärta. Han har aldrig kunnat glömma tiden för Leo Starks försvinnande och att bäste vännen Adrian Mollberg fick sitta åtta år i fängelse för mordet. Zackarias börjar nysta i historien och ser sina möjligheter till att äntligen skriva den bok han drömt om. Vad vore väl bättre än att berätta historien om Leo Starks försvinnande och Adrians fängelsedom. Han har en bästsäljare på gång och titeln är given, Den oskyldige mördaren.

En nästan sann historia gör anspråk på att vara en av de bästa böcker jag har läst i år och det med rätta. Mattias Edvardsson blir bara bättre och bättre. Språket flyter skickligt i takt med att jag vänder blad och växelvis får följa vad som verkligen hände 1996 och vad som händer 2008. Just det att Edvardsson använder sig av detta växelvis berättande gör att dåtid och nutid flätas samman och kompletterar varandra. Jag får en allt tydligare bild av karaktärerna utan att jag för den skull kan lista ut slutet. Det är spännande och suggestivt att följa med på resan och karaktärerna utvecklas allt medan historien berättas och pusselbit läggs till pusselbit.

Det är så välskrivet och trovärdigt som alltid när Mattias Edvardsson fattar pennan och att Edvardsson är en mästare på att hantera det svenska språket är en underdrift. Det är en fröjd att läsa och uppslukas av det vackra och så välformulerade. Jag kan nu bara vänta på vad som ska komma härnäst. För jag vill ha mer!


Bokförlaget Forum 2016 / recensionsexemplar


Mera av Mattias Edvardssons på bloggen hittar du här:
Dit drömmar färdas för att dö
Där framtidens fötter vandrar
Stå ut
April April

Så nära barfota av Marie Hedegård...

Så nära barfota är Marie Hedegårds debutroman. En debut som tilltalar mig och som kommer stanna kvar.

Ellen är precis som jag en kvinna runt de 50 med man, lärarjobb och utflugna barn. Så långt finns alltså en hel del igenkänning.

Ellens äktenskap och liv går mest på rutin. Maken har sitt fritidsintresse och kärleken har falnat dem emellan om den någonsin har funnits. De utflugna barnen kommer bara hem när de behöver hjälp med något. Orken att hantera jobbet som lärare tryter. Övervikten är ett faktum och inget känns längre meningsfullt. Bästa väninnan Lana har sedan länge lämnat radhuslängan. Ingenting är som förr, Ellen är ensam och lever kvar med alla minnen och tappar sig själv på vägen. Vägen in i en livskris är spikrak och när hon bryter ihop på jobbet en dag så är utmattningen ett faktum.

En dag får Ellen ett mejl från Lana, som förälskat sig i en afrikansk man och flyttat med honom till hans hemby i Ghana. Lana skriver att hon gärna vill att Ellen kommer och hälsar på. Ellen är tveksam men ivrigt påhejad av sin man och sina barn så bokar hon en flygbiljett. Nu börjar en resa på så många sätt. En resa så välbehövlig. Vad har hon att förlora?

Marie Hedegård är skicklig på att porträttera Ellens personlighet så till den milda grad att jag bitvis blir riktigt arg på Ellen. Ellens karaktär triggar igång ilskan till en början. Hon är lite väl fixerad vid det som varit och har så svårt att släppa tanken på att barnen är vuxna. Offerkoftan triggar mig men allt medan jag vänder blad så framträder en bild av en kvinnan som vågar släppa taget, vågar ta nya steg och vågar hitta tillbaka till sig själv. En kvinnan som jag tar till mig och kan känna med. Det är känslomässigt, naket och utlämnande berättat. Relationerna och samspelet mellan karaktärerna berör mig på djupet. Bokens titel Så nära barfota är så talande för känslan, som finns som en röd tråd genom berättelsen, att känna marken gunga för varje steg man tar men jag tolkar den samtidigt som att känna sig grundad, känna tillit och trygghet.

Det märks att Marie Hedegård själv har bott en tid i Ghana i en by på landsbygden. Hon tecknar en miljö som känns äkta och jag kan känna pulsen och värmen. Så nära barfota ska du läsa om du så bara är det minsta intresserad av relationer och livet.

Jag är glad att du hörde av dig Marie så jag fick dela den här upplevelsen med Ellen.


Lindelöws bokförlag 2016 / recensionsexemplar




 

Toscana tur och retur av Åsa Hellberg...

Åsa Hellberg tar mig med på en underbar resa i Toscana tur och retur. En resa som både är underhållande och allvarlig. För det är det som Åsa Hellberg gör så himla bra. När hon blandar livets ingredienser såsom kärlek, sorg, romantik, vänskap, relationer, äventyr, sex, saknad, längtan, familjeliv, ensamhet osv. Här skulle jag kunna fortsätta räkna upp allt som livet innebär.


Journalisten Sara Raphael och den kända författaren Jessica Romin, tillika bästa väninnor sedan gymnasietiden, ger sig ut på en resa de sent ska glömma.

Sara behöver uppslag till sitt nästa reportage och gör allt för att få med sig Jessica på en motorcykelsemester till Toscana. Men Jessica är motsträvig då hon har planerat in att delta på en författarträff i Malmö. Hur som helst efter en vindlande färd på motorcykel med en del förhinder hamnar de båda till slut i Toscana och i trakten där Saras farfar har sina rötter. Sara med en agenda att leta reda på sin farfars vin på det vackra slottet och Jessica för att glömma sitt livs  stora kärlek JP. Det blir för dem båda en resa tillbaka i tiden och det förflutna gör sig påmint på flera sätt. På slottet möter de Texas och Anders som är ute på resa med sitt motorcykelgäng. Slottets värdpar är ytterligare karaktärer som kommer sätta sin prägel på vistelsen.

När man tänker på feelgood och romantik så skulle det kunna bli för mycket och alldeles rosenrött men Åsa Hellberg har fingertoppskänslan att blanda sin berättelse med allvarliga inslag som kryddar romantiken alldeles förträffligt. Den stundtals humoristiska tonen varvat med den allvarliga gör att boksidorna flyter på och jag dras med i historien. Att sedan Sara och Jessica är i femtioårsåldern gör det hela inte sämre då igenkänningsfaktorn är hög. Det är härligt att läsa och lätt att relatera till känslor och upplevelser.

Det här är romantisk dramakomedi när den är som bäst. Det är äkta och skildrat på ett realistiskt och trovärdigt sätt. Jag är på plats där berättelsen utspelar sig. Och för att inte tala om de beskrivningar som Åsa Hellberg gör av den italienska maten. Jag kan riktigt känna smaker och dofter. Jag gillar att jag hålls på sträckbänken till slutet av boken, då den hemlighet som Jessica burit på sedan ungdomsåren kommer upp i dagen. Det gör att min nyfikenhet kittlas hela vägen.

Jag valde att lyssna på boken. Uppläsare är Kerstin Andersson som gör det perfekt. En underbar läsupplevelse eller varför inte lyssnarupplevelse att njuta av i sommar.