Jag återkommer nu till Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen en gång till. Jag ska nu berätta en liten historia. Jag hittade boktipset på Bokus bland nya deckare och valde att lyssna på boken som ljudbok. Jag fastnade direkt i handlingen och Rachel Mohlins fina uppläsning gjorde sitt för att höja läsupplevelsen.
När jag hade lyssnat klart lånade jag ut boken till en kompis, som även hon fastnade direkt. Men det var inte nog med det. En dag fick jag ett exalterat telefonsamtal från nämnda kompis. När hon körandes till jobbet lyssnade på boken så hör hon ett namn på en av personerna i handlingen och hajar till. Hon känner igen namnet väl, samma namn som på en av hennes arbetskamrater. Ja som ni förstår så var det inte ett "Svenssonnamn" för då hade hon kanske inte reagerat.
Väl framme på jobbet rusar hon till sin kollega och säger: "Du finns med i en deckare som jag lyssnar på just nu". "Ja visst", blir svaret, "Det är en kompis till mig som skrivit boken och fått låna mitt namn till handlingen".
Detta ledde till att vi skrev var sitt brev till Carin Gerhardsen och berättade den lilla anekdoten. Breven överlämnades personligen till Carin av personen vars namn finns med i handlingen, som av en händelse så skickade vi även med var sitt exemplar av boken som vi fick signerade. Därefter har jag köpt och läst även de följande två böckerna i serien och jag är inte besviken på fortsättningen.
Härligt! Vilken story!
SvaraRaderaKöpte Boktjuven åt dottern i julklapp. Vad tycker du om boken? Monica
SvaraRaderaJag gillar Boktjuven så långt, har läst ca 130 sidor, en intressant vinkling med Döden som berättarröst. Inledningskapitlet är mycket bra.
SvaraRaderaKul! Tänk att få sitt namn utlånat till en bok. Har fortfarande inte klurat ut varför boken heter Pepparkakshuset dock.
SvaraRaderaHm det där med titeln, var det inte så att "Pepparkakshuset" var namnet på det dagis eller fritids som var den gemensamma nämnaren för personerna (förövare och offer) i boken.
SvaraRadera