Sidor

14 mars 2016

Sjuka själar av Kristina Ohlsson...

Sjuka själar är Kristina Ohlssons första skräckroman och det hör till saken att jag inte är någon skräckfantast eller påläst inom genren men nu har jag lyssnat färdigt och jag testar gärna mer av Ohlssons skräcksida. Här finns det välkända i hennes förmåga att tolka deckargenren samtidigt som något skrämmande, som jag inte riktigt får fatt i, gäckar mig.

Träd som står i brand och två unga kvinnor försvinner. Lucas, som snart ska ta studenten, försvinner några dagarna innan den stora dagen och hittas tre veckor senare medvetslös och svårt skadad. Ingen vet vad som har hänt, ingen har sett något och Lucas själv minns ingenting.

Tio år går och en dag återvänder Lucas till sitt föräldrahem men en gnagande oro och en ångest som plågar honom. Vad var det som hände för tio år sedan och vem är det som förstört livet för så många och inte minst för Lucas. Lucas möts av misstänksamhet från grannar och vänner. Har Lucas svaret? Har han något med de två försvunna flickorna att göra? Varför är det bara Lucas som har kommit tillbaka? Frågorna plågar alla inblandade.

Anna och David flyttar in i den gamla prästgården och på ytan verkar allt bra men vad är det som skrämmer Anna och vad är det hon ser? Vem är det som vill dem illa?

Kristina Ohlsson tecknar verkliga karaktärer som jag lider med och känner för. Jag tror mig både nu och då ana hur det ligger till men Ohlsson lurar mig om igen och lägger ut nya spår hela tiden som gör att jag bara måste lyssna vidare för att få svar. Och svar det får jag med besked för slutet kan jag fortfarande inte släppa. Jag såg det inte komma!

Uppläsare är Nicklas Engdahl som gör det utomordentligt bra. Han har en förmåga att tolka det mörka och vemodiga precis som han gör när han läser Christoffer Carlssons serie om Leo Junker.



3 kommentarer:

  1. Jag läste den och älskade den! Tror jag ska testa att lyssna på den som kvällsbok framöver :)

    SvaraRadera
  2. Jag tyckte mycket om, men skräck tycker jag inte att det är precis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog alldeles lagom med skräck för min del och deckarnörd som jag är gillar jag att Ohlssons deckarådra skiner igenom.

      Radera