Min är hämnden av Varg Gyllander...

I tisdags tittade jag på Allsång på Skansen, ja ni vet sommar,solsken och sång. Oundvikligt drogs mina tankar till Varg Gyllanders Min är hämnden, den femte och avslutande boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Handlingen i Min är hämnden tar sin början på just Skansen en regnig hösteftermiddag alltså raka motsatsen till tiden för allsången. Redan här är jag med Varg Gyllander till fullo när han använder sig av en så kär plats för sitt drama, en plats förknippad med allt annat än det onda. En plats som vi känner igen och som finns på riktigt. Det kommer riktigt nära och går inte att skaka av sig på samma sätt som om platsen vore fiktiv.

Den omstridde toppolitikern Sanfrid Aronsson är med sin nioåriga dotter Irina på ett besök på Skansen. Under ett obevakat ögonblick är hon helt uppslukad av jorden och går inte att finna någonstans. Inledningskapitlet drar mig direkt in i handlingen och jag kan känna den fasansfulla skräck som Sanfrid Aronsson upplever. Varje förälders mardröm blir Aronssons verklighet. Pia Levin kopplas tidigt in på fallet och blir direkt misstänksam då hon gör fynd på platsen. Varg Gyllander serverar mig snyggt flera spår. Är försvinnandet kopplat till faderns politiska uppdrag, har Irina fallit offer för en pedofilhärva, finns det en maffiakoppling, är det Irinas mor som precis förlorat vårdnadstvisten om dottern som ligger bakom försvinnandet? Mystiken tätnar medan jag lotsas mellan de olika spåren och försöker lista ut vad som hänt. Jag hålls på sträckbänken i in i det sista och det är stundtals ruggigt spännande.

Jag har funderat lite på det här med avslutande böcker i en serie. Holtz/Levin har blivit ett av mina favoritpar inom genren kriminalhistorier. Jag var lite orolig nu när jag visste att vår resa skulle ta slut. Men jag hade inte behövt oroa mig. Varg Gyllander knyter skickligt ihop alla de trådar som han har lagt ut i serien under åren. Jag får svar på mina frågor om både Holtz och Levins privatliv. Alla bitarna faller på plats och jag lämnas med en känsla som gör mig glad trots att jag vet att det är slut. Jag har nämnt det förut i mina tankar om Holtz/Levin. Varg Gyllander gestaltar sina karaktärer äkta och trovärdigt. Lyhördheten och fingertoppskänslan i gestaltningen av karaktärerna finns med genom hela serien. Det är lätt för mig som läsare att känna igen mig. Det är en styrka att hålla karaktärerna vid liv genom en hel serie. Det fixar Varg Gyllander galant. Det finns hela tiden ett driv och en utveckling kring karaktärerna som gör att jag vill veta mer. Likaså gör språket att jag fångas och är mitt i händelsernas centrum "...En gren dansade ryckigt i kastbyarna och dess täta lövverk av långsmala, lansettliknande blad dolde henne emellanåt för honom...". Och sist men inte minst Varg Gyllander sticker, på ett mycket positivt sätt, ut bland mängden av deckare/kriminalromaner genom att använda sig av två kriminaltekniker som huvudpersoner. Det gillar jag.

Den femte och avslutande delen i serien Holtz/Levin är inget undantag från de föregående böckerna som jag gillade skarpt. Det här är riktigt bra. Det är en stark avslutning av Varg Gyllander att använda sig av det värsta som kan hända, att barn far illa. Ingen lämnas oberörd efter att ha läst serien om Ulf Holtz och Pia Levin. Mitt tips är att läsa böckerna i kronologisk ordning. Det går att hänga med i handlingen ändå men det är ett extra plus att sitta inne med fakta från de tidigare böckerna.

Vill du läsa mera om Ulf Holtz och Pia Levin på bloggen så klicka dig vidare här,  här, och här.

Följ Varg Gyllander här!

Massolit förlag / recensionsexemplar 2014