En man som heter Ove av Fredrik Backman...

Det är tomt nu. Nu när jag har lyssnat färdigt på Fredrik Backmans debutroman En man som heter Ove. Uppläsare Torsten Wahlund, som gjorde det med den äran.

Änklingen Ove 59 år har precis blivit pensionerad från sitt arbete och planerar nu för fortsättningen av sitt liv. En fortsättning som bara den gör att jag får en klump i halsen. Han är arg, otrevlig, bitter, (även om han inte tycker det själv: "Han går väl bara inte runt och flinar jämt") och definitivt ordningsman i villakvarteret. Varje morgon går han en inspektionsrunda och kontrollerar parkeringen, källsorteringsrummet, flyttar cyklar och kontrollerar sina skyltar. Detta trots att han sedan länge har fått avgå som bostadsrättsföreningens ordförande. Finns det regler ska de följas! Av alla! Men Ove får ett bestyr med att hålla ordning och reda i kvarteret. För även om han vill vara ensam så kan han inte fri sig för grannar, katter och andra. Han blir liksom allas angelägenhet och oväntad vänskap kommer som ett brev på posten.

Ove har berört mig in på djupet. Hans person finns i oss alla men det svåra är kanske att inse det. Jag har varit irriterad, glad, ledsen om vartannat genom hela berättelsen. Ove har jag tagit till mig med hull och hår. För En man som heter Ove är en av de bästa böcker jag läst på länge. Den väcker känslor och igenkänning som få böcker lyckas med. Här finns så mycket sanning om oss människor och vår värld att det är en fröjd att läsa. Men mest av allt är det här ändå en historia om kärlek. Den stora kärleken till hustrun Sonja skildras vackert och berör. En hel del tårar har jag torkat och många gånger försökt svälja klumpen i halsen. Men jag har kvar en fin känsla nu när jag lyssnat färdigt.

Så har vi det här med katter (ni som känner mig vet att jag inte är en kattmänniska) men jag säger bara att Ove och en speciell katt skulle kunna få mig omvänd.

ps. Undrar vad Ove tycker om att jag kör en Ford?!