Ingen jord den andra lik av Varg Gyllander

Jag har dragit ut på att blogga om Ingen jord den andra lik av Varg Gyllander. Jag har dragit ut på det i ett försök att hålla kvar... för att jag inte riktigt vill släppa kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Men nu är det dags.

Jag har nu lyssnat på de första fyra böckerna i serien. Den första Somliga linor brister lyssnade jag på redan 2009. Nu får jag vänta ett tag på uppföljaren och det är kanske lika bra att det inte går för fort utan att jag har något att se fram emot.

Linda Holtz, dotter till Ulf, hjälper till vid en arkeologisk utgrävning av en vikingagrav och hittar ett skelett som det ska visa sig inte är mer än ca femtio år gammalt. Holtz, som för tillfället är sjukskriven och i väntan på en internutredning, får uppdraget av sin chef att utreda vem kvinnan i graven kan vara. Till sin hjälp har han rättsläkaren Ulla Fredén som återskapar ett ansikte så likt skallen som möjligt. Samtidigt arbetar Pia Levin med att undersöka en skolbrand i förorten. En förort som inte ser med blida ögon på polisen. Parallellt får jag följa en historia som ligger längre tillbaka i tiden om den unga Kerstin. Kerstin lever med sin alkoholiserade mamma och hamnar minst sagt på glid i tillvaron. Även en parallell röst från tidigare böcker gör sig påmind.

Verkar det rörigt? Nej, det är det som är så skickligt med Varg Gyllanders berättande. Jag lotsas med säker hand mellan de olika spåren och får ännu en gång den där aha-upplevelsen när de olika delarna flätas samman. Jag kan bara nämna att det är inte som jag först lockas att tro. Jo, visst kan jag ana att samtliga spår har beröringspunkter och på något sätt ska knytas samman i slutet. Men inte på vilket sätt det kommer ske det står helt klart när jag lyssnat färdigt.

Det är en konst att hålla intresset uppe hos en läsare genom en serie böcker. Men det lyckas Varg Gyllander med alldeles utmärkt. Framförallt på grund av att han snyggt plockar upp föregående händelser och låter persongestaltningen utvecklas och slänger ut en del krokar som gör att det bara måste komma flera böcker. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas. Det spelar ingen roll om Varg Gyllander gestaltar män eller kvinnor, han gör det med en stor lyhördhet. När jag som läsare känner igen mig i händelser och känslor då är det en njutning att följa berättelsen. Det finns en laddning mellan karaktärerna som känns äkta och verklig. När så Holtz och Levin arbetar sida vid sida mot slutet av historien så är min lycka total.

Bara något kort om uppläsningen: De tre första böckerna är det Magnus Roosman som läser och det gör han mycket bra. Jag blev inte orolig, nu när Gyllander byter förlag för sin fjärde utgivning, när jag såg att det var Reine Brynolfsson som nu läser. Han gör en fantastisk uppläsning som alltid.

Mera om Varg Gyllander och hans böcker på bloggen  finns här och här.