Det stora huset av Nicole Krauss...

Jag tänkt och funderat ett tag nu. Hur ska jag kunna beskriva min lyssnarupplevelse av Nicole Krauss Det stora huset. En riktigt bra bok stannar kvar länge länge, förhoppningsvis bleknar den aldrig bort. Det stora huset är just en sådan bok. Nicole Krauss berättar en historia om ett skrivbord som binder samman fyra människoöden. Det som binder dem samman är att samtliga har varit ägare till detta skrivbord. Skrivbordet kommer påverka deras liv och sakta men säkert flätar Nicole Krauss samman historien där Naidas, Arthurs, Isobels och Arons röster får komma till tals i varsina återkommande långa kapitel.

Berättelsen är så detaljerad utan att blir svår och språket i boken är så sinnrikt och vackert berättat att jag måste koncentrera mig ordentligt när jag lyssnar. Den här boken kräver långa pass av lyssnade för att jag verkligen ska slukas upp av berättelsen. Vad jag menar är att det tar ett tag att komma underfund med hur Krauss berättar sin historia. Inget lämnas åt slumpen och varje liten detalj i berättelsen länkas samman med kommande kapitel, men det märker jag inte förrän jag har lyssnat klart på de sista orden. Samtidigt som historien berättas får jag följa med under flera årtionden från Budapest till London, Chile och New York.

Det är Alexandra Rapaport som med den äran läser denna mäkta historia som är en lång resa genom människoliv och städer. En resa som kommer dröja sig kvar för alltid, en resa som jag inte vill ha ogjord.