Underjordiska timmar...

 Underjordiska timmar av Delphine de Vigan  lämnar mig inte oberörd, går inte på något sätt obemärkt förbi. Jag slits mellan "fortsätt läsa, sluta läsa,  fortsätt läsa"....och vänder blad efter blad trots att jag stundtals far illa av berättelsen. Men jag är glad att jag fortsatte läsa för det här är en mycket bra bok.

Mathilde är ensamstående med tre söner och har arbetat på samma firma i åtta år, där hon är framgångsrik och chefens högra hand. I en blinkning så förändras hela Mathildes tillvaro, chefen väljer att ignorera henne och arbetsuppgift efter arbetsuppgift plockas bort från Mathilde. Allt sker på ett kusligt sätt i det tysta, Mathilde förvandlas till ett ingenting. Arbetskamraterna runt omkring ser på i det tysta och vågar inte reagera. Mathilde fortsätter att gå till arbetet och kämpar för att inte gå under, timme läggs till timme i detta helvete som hon utsätts för.

En stark bok om arbetsplatsmobbing och hur lätt det är att bara raderas ut och gå under medan alla andra ser på. Jag får mig en och annan tankeställare under läsandets gång.

Språket i boken är mycket välskrivet och det finns ett driv framåt hela tiden. Delphine de Vigan förmedlar känslan av den undergång som Mathilde går till mötes med skickliga formuleringar. Jag brukar då och då roa mig med att plocka ut tänkvärda ord och meningar när jag läser och i Underjordiska timmar finns det många formuleringar som jag tänker bära med mig.


"...inget annat återstod, inte minsta ljusstrimma att söka sig mot, inte minsta verb att böja, inget sikte efteråt..."

"...hermetiskt tillsluten för skvaller och korridorsnack.....hon andas en annan, högre och renare luft..."


Här kan ni läsa vad Fiktiviteter och Bokhora har sagt om boken.