Vi skriver den 10 december 2013 och det är dags för Nobeldagen. En dag att fira forskning och framsteg men också litteratur med pompa och ståt. Ingen har väl missat att årets Nobelpristagare i litteratur är kanadensiska författaren Alice Munro. Föga anade jag, när jag i januari hoppa på e
n novellvåg i bokbloggarhavet som Anna på
och dagarna går startade, att 2013 skulle bli novellernas år över hela världen och inte bara i vår bokbloggarvärld. Anna har nu utmanat till en
Munromania dagen till ära för att fira och hylla Alice Munro.
Jag lånade Alice Munros novellsamling
Kärlek, vänskap, hat på biblioteket, på skolan där jag jobbar, tidigt i våras efter ett tips. Men det blev bara att jag läste lite inledningsvis i den och den blev liggande och lämnades tillbaka oläst. Våren, sommaren och hösten kom och visst blev det noveller lite då och då men ingen av Alice Munro. Men när det så meddelades att Alice Munro var den som skulle få årets Nobelpris så hakade jag på en Facebook-cirkel om
Brinnande livet även här var Anna initiativtagare. Anna administrerade och höll i trådarna så vi andra bara kunde haka på och diskutera och novellprata allt efter lust, tankar och funderingar. För övrigt ett alldeles utmärkt sätt att bokprata på. Själv var jag inte så aktiv i samtalet som jag hade tänkt mig. Precis som i Alice Munros berättelser så gör sig livet påmint lite då och då och tiden fanns inte riktigt. Men jag har haft stor behållning av att läsa och följa diskussionerna i Facebookcirkeln.
Jag är ingen van novelläsare. Det här året har jag läst flera noveller än vad jag har gjort under hela mitt vuxna liv. Novellerna har under mitt läsår 2013 varit något av en motor att hålla läsningen vid liv. Korta berättelser med ofta så mycket innehåll att de skulle räcka till en hel roman. Det är sannerligen en konst att kunna hålla sig till det lilla formatet i sitt skrivande och inte sväva iväg. Svenska Akademiens motivering
den samtida novellkonstens mästare stämmer till punkt och pricka. Alice Munro är definitivt en mästare på att hålla sig kort med mycket innehåll och hennes berättande är ett alldeles utmärkt sätt att närma sig novellernas värld.
Jag beundrar Alice Munros förmåga att gestalta sina karaktärerna så äkta. Det är lätt att följa med i språket utan problem men med det inte sagt att det är enkelt skrivit. Alice Munros författarskap är inget hastverk. Jag upplever att det finns så mycket tanke bakom varje ord och formulering. En bekant nämnde att hon blev lite nedstämd av att läsa Alice Munro. Jag kan förstå hennes tanke där. Alice Munro skildrar livet och människorna precis där det pågår och här finns både relationsproblem och moraliska dilemman. Men vad vore livet utan dessa?
När priset tillkännagavs så kastade jag mig på beställarknappen och klickade hem ett par av Alice Munros novellsamlingar i pocketformat. Jag är glad att jag har dem kvar att läsa och det bästa av allt är att novellerna går att läsa om igen. Egentligen är jag ingen vän av omläsning, brukar ha svårt att läsa något en gång till som jag redan har läst. Men Munros noveller ger mersmak och lockar till eftertanke. Jag är övertygad om att jag kommer läsa flera av novellerna om igen.
Ja där har ni mina tankar denna novelldag. Grattis till priset Alice Munro och grattis till dig som har en novellskatt att se fram emot!!
Kika in
HÄR så hittar du länkar till fler bokbloggare som hakat på dagens
Munromania för att högtidlighålla
Novelldagen på Nobeldagen!
Här hittar du Lena Jordebos porträtt av Alice Munro:
Alice Munro öppnar hemmets dörrar i Kanada
Här finns mera om Alice Munro:
Jenny Munro om mammans dröm att skriva en roman
Alice Munro - Nobel Lecture
Munro i eget hus
Lägger ned pennan och släpper in världen
Nu ska jag frossa i mera Munromania i bokbloggarhavet!!